Strax till höger efter entréerna, alldeles vid baren, finns utrymmet för kringförsäljning. Det står till och med ”merchandise” med stora bokstäver på betongen. Men i stället för skivor och turnétröjor erbjuds nu ett gratis fototillfälle: en bild på Tarkan i lätt övernaturlig storlek, och publiken köar för att ta selfies där. Unga tjejer, grånade farbröder, hela familjer…

Det är en påtagligt bred publik han samlar, med större åldersspridning än på de flesta popkonserter. Fast nästan helt turkisk.

För den internationella poppubliken går Tarkan Tevetoğlu att se som en artist med en klatschig gimmicklåt som kom och gick ganska snabbt i slutet av 90-talet, men i Turkiet blev han enorm. Hans betydelse jämfördes med Elvis i USA 1956, inte minst var han den första turkiska popstjärnan att slå internationellt, därtill med en låt på turkiska.

”Şımarık” var ett stycke effektivt stötrytmisk orientpop som gjordes unik av två små pussljud i refrängen, lika internationellt som något ordlöst lalala. Och trots att den sjöngs på engelska som ”Kiss kiss” av flera andra artister var det Tarkans original som spreds bredast.

I hans späckade hitshow på Hovet kommer den nu i början av upploppet i andra halvan, och hälsas med jubel, men inte mer eller starkare än många andra. För i Turkiet hade Tarkan slagit igenom redan innan och har haft många hitlåtar sen dess.

Bitvis jublas det nästan i pojkbandsklass efter låtarna, det dansas i trånga bänkrader och allsången är återkommande. Själv ser han halvt nedklädd ut på scenen, trots massor av glitter på jeansjackan, men i sättet att ta sig an en scen och rikta sig utåt finns ingen tveksamhet.

Kanske borde man jämföra honom med förebilder som George Michael eller Michael Jackson, men som svensk slås jag av likheterna med Måns Zelmerlöw, Peter Jöback eller Ola Salo – och det är inte svårt att föreställa sig Tarkan i huvudrollen på en musikalscen i morgon kväll, eller i den europeiska tävlingsschlagern.

Men jag undrar om någon av dem faktiskt har utstrålat samma rena förtjusning över att stå på scen som Tarkan. Med ett högprofessionellt tiomannaband drar han igenom en show utan andra svackor än den mittpunkt när körsångarna får scenen för sig själva, och den plötsligt känns tom. Sådan är hans karisma.

Musiken är full av färg, i massor av lager. Oljig och sentimental, glad och dansant, utstyrd med technopuls och rena hårdrockriff, full av orientaliska slingor och några extra rytmer från traditionell handtrumma.

Nästan vad som helst som finns på västerländska topplistor tycks den förmögen att suga upp och integrera i sin mix, utan att på något sätt radera ut det orientaliska. Att han aldrig blev den där internationella superstjärnan må vara begripligt, men inte desto mindre orättvist.

 

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om hur Cedric Burnside spelar Mississippiblues som på en juke joint hemmavid.