Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-19 07:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-the-milk-carton-kids-lyckas-alltid-berora-genom-skrattet/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: The Milk Carton Kids lyckas alltid beröra genom skrattet

Joey Ryan och Kenneth Pattengale i The Milk Carton Kids är som tagna ur en film. Foto: Björn Bergenheim/rockfoto

De båda medlemmarna i The Milk Carton Kids delar på en mikrofon och byter inte gitarr en enda gång, men som motvikt mot det fina och högstämda har de en märklig humor.

Joey Ryan och Kenneth Pattengale är som tagna ur en film om två älskvärda lustigkurrar på turné genom mellanvästern strax innan krigen och lågkonjunkturerna sliter sönder den amerikanska värdegemenskapen.

Man tänker sig en sorglig bakgrundshistoria som avslöjas för publiken i korta tillbakablickar; en av dem är på flykt från en mörk hemlighet, den andra hemsöks av bristen på bekräftelse från en olycklig mor. Ändå sprider de en känsla av viktlös lättsamhet vart de än går. Publiken ömsom skrattar, ömsom rörs till tårar.

Priset betalar de under sömnlösa nätter på motell med utsikt över motorvägarna. Långa stycken av filmen består av musiklagda scener utan dialog där den akustiska folkduon sitter i baksätet på en några år för gammal Lincoln, körd av en kedjerökande turnéledare med väldigt sorgsna ögon.

Det kan vara en av mina sista kvällar på Kägelbanan, en lokal jag sannerligen inte kommer sakna, även om stängningen innebär en avsaknad av lokaler i allmänhet. Jag tycker inte om att stå i mitten, jag är som min morfar filmkritikern i det avseendet. Han ville alltid sitta längst ut på rad fyra, redo att gå.

Men jag ska bevara minnet av den här konserten, för ljudet var fint och för en gångs skull såg jag musikerna och inte en rad av pelare som håller uppe taket. Det var bara halvfullt denna kväll när resten av Stockholm såg Mumford & Sons på Globen.

De delar på en mikrofon, byter inte gitarr en enda gång och sjunger stämmor som är så fina att de faktiskt förtjänar de annars så riskabla jämförelserna med Simon & Garfunkel. De är dessutom väldigt, väldigt roliga när de mellan sångerna kärleksfullt driver med varandra till en punkt då man nästan börjar oroa sig för att deras förtroende för varandra ska raseras, och temat för låten de ska spela dessutom strimlats i bitar. 

Ändå lyckas de alltid beröra, just för att skrattet är förlösande. Det gör också en konsert som hade kunnat vara en perfekt men trist upplevelse till en något som är både vackert och ja, roligt. Det är sannerligen inte vanligt i en genre som präglas av antikvariskt nit och högstämt allvar.

 

Läs fler musikrecensioner av Po Tidholm, till exempel om hur Mandolin Orange utvecklar bluegrassen lite försiktigt, från sidan.