Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-26 16:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-tim-hecker-overvaldigar-pa-tordonsvolym/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Tim Hecker överväldigar på tordönsvolym

Tim Hecker står i dimma under hela sin konsert på Slaktkyrkan. Foto: Viktor Wallström/Rockfoto

När Tim Hecker gör konsert av sin senaste musik försvinner de akustiska ljuden från en japansk ensemble och ljudvolymen dras upp. Effekten blir mäktig och nästan andlig.

Först är det röken. Redan en kvart före konserten börjar rökmaskinerna väsa. Snart är lokalen insvept i en tjock, vit dimma som inte lägger sig förrän Tim Hecker går av scenen. Jag har aldrig varit på en konsert där rök används så intensivt – och så effektivt.

Sedan är det volymen. Ibland når den sådana nivåer att byxbenen fladdrar och bröstkorgen vibrerar. Man börjar osäkert undra om Slaktkyrkans hundraåriga lokal verkligen är så stabil som den ser ut att vara. Hade miljöförvaltningen varit på plats hade de dömt ut konserten som hälsovådlig. Själv älskar jag varje tordönsmullrande minut.

Det är inte riktigt den inramning jag hade förväntat mig från en av nutidens mest hyllade elektroniska kompositörer. Kanadensaren Tim Hecker har sedan tidigt 00-tal gett ut stämningsfull och knastrig electronica. Ödsliga och ständigt föränderliga ljudlandskap.

De två senaste hyllade albumen ”Konoyo” och ”Anoyo” (det sistnämnda kom för en månad sedan) bygger på inspelningar han gjort i Tokyo med en gagaku-ensemble. Det är meditativ japansk hovmusik som har spelats i över tusen år.

Konserten bygger nästan enbart på ”Konoyo”, men här finns inga spår av gagaku-ensemblen längre. De akustiska ljuden försvinner in i Heckers volymstarka maskinpark. Här uppstår i stället något annat under den femtio minuter korta konserten. Musik som ofta är rent eterisk blir extremt fysisk, kroppslig. Låtar som kan få en att tänka på ensamhet och alienation förvandlas till en starkt gemensam upplevelse.

Hecker syns bara som en skugga framme på scenen och vi står tillsammans i röken och den dånande musiken. Det är bara att överlämna sig. Tonerna rör sig spiraliskt. Ibland låter det som motorer som rusar och flyglarm som tjuter. Det blir en nästan andlig upplevelse, konstigt nog. Tiden luckras upp. Det är mäktigt och fullkomligt överväldigande.

Förartisten Tomas Nordmark är en kompositör från Västervik som nu bor i London och som skapar spännande elektronisk musik. Men den här kvällen överskuggas allt av Tim Heckers decibelstarka, oceaniska upplevelse.

 

Läs fler musikrecensioner av Magnus Säll, till exempel om hur freak folk-sångerskan Josephine Foster kräver tillvänjning.