Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-26 03:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-tva-timmar-irlandsk-folkmusik-i-andy-irvines-trollkrets/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Två timmar irländsk folkmusik i Andy Irvines trollkrets

Andy Irvine Foto: Kristin Blid

Den 76-årige Andy Irvine har tillhört epicentrumet av irländsk folkmusik sedan mitten av 1960-talet och ger konsert för en publik full av kännare. DN:s kritiker Magnus Säll känner sig mjukt inbäddad i hans irländska folklore.

Rätta artikel

– Jag har ett speciellt förhållande till Sverige. Jag var barnskådespelare och skrev i tonåren ett brev till Bibi Andersson, om att jag gärna ville vara med i en Ingmar Bergman-film. Hon skrev ett vänligt svar, men mitt skådespelande gick utför efter det…

Det här är bara en av många storys som irländaren Andy Irvine drar under kvällen. De folksånger han sjunger är redan proppfulla av berättelser, men han fyller ut dem ytterligare under de ofta underfundiga mellansnacken.

Han har sannerligen en vindlande lång karriär att ösa ur. Den 76-årige Irvine har tillhört epicentrumet av irländsk folkmusik sedan mitten av 1960-talet. Bara grupperna han varit med i, och ofta startat, är en imponerande lista: Planxty, Patrick Street, Sweeney’s Men, Mozaik etc. Plus hans omfattande solokarriär. Man skulle kunna tänka sig att han börjat varva ner under 2000-talet, men det verkar vara nästan tvärtom. Han ingår ständigt i nya konstellationer och turnerar kors och tvärs över världen. Just nu är han ute på en soloturné i Sverige och Norge. Folkmusikmeckat Stallet har varit utsålt i flera månader (för de som inte fick biljett sänds konserten i radions P2 under juni).

Under dryga två timmar sugs man in i Irvines trollkrets. Han har grått hår och skägg och pliriga mörka ögon. Lågmäld, chosefri. Han sitter ensam på en stol och sjunger med övertygande och spänstig röst om bland annat Titanic, gruvarbetare, Harry Houdini, facklig kamp, hästkapplöpning. Han låter fingrarna löpa i snabba, komplexa fingersättningar på sin mandola eller sina olika bouzokis. Publiken är full av kännare och lyssnar knäpptyst (det känns som jag stör när jag vänder blad i anteckningsblocket). Vi blir liksom mjukt inbäddade i hans irländska folklore. Då gör det inte så mycket att han ibland slinter på texten i de ordrika sångerna.

Som sista extranummer sjunger Irvine sin fina hyllning till folkikonen Woody Guthrie, ”Never tire of the road”. Han passar på att lägga till föregångarens högaktuella rad som refräng: ”All of you fascists bound to lose”, som publiken med dånande kraft sjunger med i. Det blir en självklar avslutning på en självklar kväll.