Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Udda instrumentduo siktar mot perfektion

Hiromi Uehara och Edmar Castañeda spelar högpresterande fusion.
Hiromi Uehara och Edmar Castañeda spelar högpresterande fusion. Foto: Adrian Pehrson Rockfoto

Johannes Cornell har sett Hiromi Duet: featuring Edmar Castañeda på Stockholm Jazz Festival 2017.

4

Konsert

Stockholm Jazz Festival 2017

Hiromi Duet: featuring Edmar Castañeda

Scen: Berwaldhallen

 

Det märkligaste med japanska Hiromi Ueharas och colombianske Edmar Castañedas duo är förstås själva instrumenteringen flygel och harpa. Men näst märkligast, åtminstone i mina öron, är hur i synnerhet harpan hanteras under den här konserten på Berwaldhallen.

Inte för att jag riktigt visste vad som väntade, mer än att instrumenten till stor del dubblerar varandra i tonomfång. Men i stället för ett skirt plockande långt ifrån flygelns rytmiska precision skapar Castañeda ett sound som om han kombinerade en spansk gitarr med en elbas.

Han har till och med en högtalarlåda på scenen av en typ som vanligen används av elbasister. Och redan av andra låten framgår att Castañedas inspirationskälla inte är vilken elbasist som helst. Den heter ”For Jaco” (Pastorius) och cirklar kring ett rytmiskt driv där till och med själva tonen i Castañedas bassträngar kommer nära en, säg, Fender jazz bass.

Hiromi å sin sida är ju inte längre den nyhet och sensation hon var för bortåt tio år sedan. Hon har hunnit spela flera gånger i Sverige, solo som med sin trio, och vi vet mycket väl hur häpnadsväckande virtuos hon är. Men själv har jag fortfarande svårt att värdesätta den sorts speltekniska perfektion hon tycks eftersträva i all sin förvillande flickaktighet. Eller för att citera vad någon så träffande sa om en annan överdängare: ”Vad Wynton Marsalis inte har förstått är att det perfekta jazzsolot ofta innehåller misstag”.

Ändå lyckas utan tvivel Hiromi – som är hennes artistnamn – och Castañeda imponera med sin melodiösa men rytmiskt centrerade musik. Den låter, inte minst tack vare elbasperspektivet på Castañedas spel, som ett slags högpresterande fusion med tydliga latininfluenser – typ Return to Forever, med Chick Corea, Stanley Clarke och Al Di Meola i motsvarande roller som Hiromi och Castañeda.

Imponerande, som sagt. Men det är ingenting som direkt når min själ.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.