Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-20 18:46 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-unknown-mortal-orchestra-alskar-fortfarande-indierocken/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konsertrecensioner

Konsertrecension: Unknown Mortal Orchestra älskar fortfarande indierocken

Ruban Nielson är inte världens mest karismatiska frontfigur, men lyckas ändå visa hur kul indie fortfarande kan vara.
Ruban Nielson är inte världens mest karismatiska frontfigur, men lyckas ändå visa hur kul indie fortfarande kan vara. Foto: Adrian Pehrson/Rockfoto Bildbyrå AB

Förutom att Ruban Nielson i Unknown Mortal Orchestra verkligen älskar riffglad indierock finns en tjuskraft också i brodern Kodys märkligt svängiga rytmer.

4

Konsert

Unknown Mortal Orchestra

Scen: Kägelbanan, Stockholm

Föreställ dig att Oasis hade splittrats efter tredje albumet, efter ett bråk för mycket mellan de två bröderna Gallagher, och att storebror Noel därefter startat ett soloprojekt som resulterat i mycket mer intressant och framgångsrik musik än den som han skapade i sitt gamla band.

Föreställ dig vidare att lillebror Liam efter ett par år fick vara med och spela trummor på några av storebrorsans inspelningar, men inte mer än så – stämningen var fortfarande frostig. Så till slut gör storebrodern sin lillebror till en fullvärdig medlem i sitt nya band och de vågar till och med ge sig ut på en turné tillsammans. Där är vi nu.

Byt bara ut Oasis mot det nyzeeländska bandet The Mint Chicks och Noel och Liam Gallagher mot Ruban och Kody Nielson. Unknown Mortal Orchestra är nu ett betydligt piggare band än Noel Gallagher’s High Flying Birds, och låter inte alls som dem. Likt Noel Gallagher älskar dock Ruban Nielson det sena 60-talet och det tidiga 70-talets gitarrock – den poppigt melodiösa, den psykedeliskt flummiga och den riffigt hårda.

Fast om Noel Gallagher är evigt bunden till 90-talets blaffiga britpop är Ruban Nielson snarare tätt förknippad med den lo/fi-kluriga amerikanska indierock som älskades av hipsters i 10-talets gryning. Unknown Mortal Orchestras första skivor har en alldeles egen charm.

Frågan är hur relevant bandet är i dag? I år har de släppt två skivor: ”Sex & food” med ett gäng välproducerade rocksånger och ”IC-10 Hanoi” med knarkiga instrumentala jam. Inget av dessa album är mästerverk, men de är intressanta som engagerade inlägg i debatten om den gitarrbaserade indiens död.

Ett fullsmockat Kägelbanan är ett bevis i sig på att Ruban Nielson inte är ensam om sin kärlek till riffglad indierock. Men bandets tjuskraft består också i de märkligt svängiga rytmerna som Kody bankar fram – ibland kantig funk, ibland brutal disco, och i hitten ”Swim and sleep (like a shark)” är det rentav ett stompigt Motownbeat. I kombination med Rubans speciella och ofta mycket fina melodier blir det väldigt effektiv livemusik. 

Den energi som förlorades på Unknown Mortal Orchestras skivinspelningar i takt med att de lämnade det murriga till förmån för ett mer välputsat och lyxigt sound räddas tillbaka när bandet spelar live. Finalnumret ”Can’t keep checking my phone” är sanslöst svängig, Kägelbanan blir till en bastu och även om Ruban Nielson inte är världens mest karismatiska scenperson visar han att indierock fortfarande kan vara kul.

Läs fler musikrecensioner av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, till exempel om hur Bon Iver har svårt att kommunicera sina sånger om känslor och sårbarhet.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.