Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 04:23

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-visst-kan-storband-spela-coltrane/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Visst kan storband spela Coltrane

Storbandet Stockholm Jazz Orchestra. Foto: Alexander Tillheden

Kan storband spela Coltrane – han som föredrog mindre band? Jadå, det visade Stockholm Jazz Orchestra på Fasching. 

I dag höjer ingen på ögonbrynen för att ett storband spelar saxofonisten John Coltranes musik. Men på 60- och 70-talen räknades i princip alla jazzmusiker från bebopen och framåt till en rörelse som många lyssnare gärna politiserade. 

Deras bild av den tidigare epokens storband hade föga gemensamt med det till synes sköna gäng som äntrar scenen på Fasching den här kvällen. I stället för en grupp individer med olika uppgifter såg man en auktoritär hierarki där alla skulle marschera i raka led.

Så tänkte förmodligen aldrig Coltrane. Men det var naturligtvis ingen slump att han sällan figurerade i band med fler än fem personer. Kanske erbjuder ett mindre format större frihet, och kanske blir det automatiskt mer personligt. 

Å andra sidan innebär ett storband större variationsmöjligheter – och fler personligheter. Det kan diskuteras, men som mest meningsfullt ur ett rent konstnärligt perspektiv. Till syvende och sist handlar det egentligen bara om hur till exempel Stockholm Jazz Orchestra överför musik som Coltrane i de flesta fall skrev för någon av sina kvartetter.

Det blir huvudsakligen mycket kända låtar. Första delen i sviten ”A love supreme” lossnar i och för sig inte riktigt, trots inkännande chantsång och en rik bearbetning av Wynton Marsalis. Men sedan tar det fart allteftersom, och med höjdpunkter i bland annat trummisen Jukkis Uotilas arrangemang av ”Giant steps” och basisten Martin Sjöstedts dito av ”Take the coltrane” från Coltranes samarbete med Duke Ellington 1962. 

Även de många drivna solisterna bidrar med just sina personligheter, bland dem saxofonisten Johan Hörlén i ”In a sentimental mood”, pianisten Daniel Tilling i ”Naima” och trumpetaren Karl Olandersson i ”Central park west”.

Den sorts omedelbarhet i samspelet som återfinns på många av Coltranes skivor går knappast att reproducera ens när blåssektionerna står tillbaka. Men i stort sett hoppar Stockholm Jazz Orchestra bock över den förlegade och bristfälligt motiverade uppfattningen att storband inte borde spela Coltrane.