Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-24 05:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-vital-ulf-lundell-bjuder-pa-sprudlande-hitkavalkad/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Vital Ulf Lundell bjuder på sprudlande hitkavalkad

Ulf Lundell på Skansen. Foto: Sofia Blomgren/Rockfoto

I sin konsert på Skansen i Stockholm ger Ulf Lundell gamla låtar nytt liv. ”Han är ovanligt öppenhjärtig om hur det är att vara snart 70-årig artist och människa”, skriver DN:s Mattias Dahlström. 

Ju äldre rockmusiken blir desto mer ställs artisterna inför ett val: ska man blunda för tidens gång och fortsätta sjunga om samma saker som alltid eller ska man skriva och sjunga låtar om det åldrande som trots allt är oundvikligt oavsett hur hippa producenter – eller unga bättre hälfter – man än håller sig med? 

Särskilt svårt blir valet i konsertsituationer, där man har en backkatalog och måste förhålla sig till publikens förväntningar på att höra guldkorn ur den. 

Ulf Lundell väljer att göra både och. På sina två senaste, utmärkta, skivor – förra årets akustiskt avskalade samtidsskildring ”Skisser” och den turnéanpassade elektrifieringen av delar av samma låtmaterial på nya ”Tranorna kommer” – är han, särskilt i en romantiserad rockkontext, ovanligt öppenhjärtig om hur det är att vara snart 70-årig artist, och människa, med vårtor och krämpor och allt.

I titelspåret från den senare, som passande nog inleder konserten, sjunger Lundell om hur han nu för tiden håller i räcket när han går i trappan och om hur han har ont på så många ställen att han knappt ens vet var längre. När han får för sig att han ska göra en ”Tomas Ledin-spark” under den första avdelningen extranummer blir det inte utan att han först meddelar att ”det här är livsfarligt när man är i min ålder”. 

Inför ”Jag saknar dej” konstaterar han att melankolin i förmodligen den bästa rocklåt som skrivits i det här landet, alltid känns lite extra här i hemstaden, när – får man anta –han nästan kan ana doften av äpplen från Södermalmstorg över vattnet från Sollidenscenen eller hur himlen över Västerbron lite längre bort snart kommer vara gaslågeblå. 

 

Det är oväntat vitalt. Mycket tack vare att Lundell, som han själv uttrycker det, vill ”ta tillbaka” låtar

Samtidigt försöker han ju också vara den han alltid varit, innan tranorna kom. För att han vill. Eller för att det förväntas av honom. Jag vet inte riktigt vilket, men vid sidan av konstaterandet om att vi alla blir äldre är konserten också, eller snarare ännu mer, en sprudlande hitkavalkad. 

Visst slirar det iväg någon enstaka gång. Jag är fortfarande inte tillräckligt mycket raggare – trots att det fanns gott om epatraktorer i Stockholmsförorten Orminge när både jag och Lundell bodde där – för att kunna ta till mig det allra mest stelbent bluesrockiga i till exempel nya ”Definitivt religion”. Lundell famlar ibland i mellansnacket, men är stundtals också väldigt rolig (”Ulf Lundell – äntligen på allsångsscenen. Som vi har längtat.” är onekligen en ganska vass introduktion).

Annars är det oväntat vitalt. Mycket tack vare att Lundell, som han själv uttrycker det, vill ”ta tillbaka” låtar. ”Hon gör mig galen” har han själv hållit i karantän så länge att han nu vill prova den igen. ”Öppna landskap” vill han att vi tillsammans ska rycka från nazister som kidnappat den. Båda får, hur osannolikt det än låter, nytt liv här.   

I nyss nämnda inledningslåt sjunger Lundell om vikten av att vädra ut rum och trots att väldigt mycket låter precis som vanligt, som det ”ska” om man så vill, så lyckas han och det stundtals på gränsen till parodiskt springsteenska bandet ändå hitta nya ingångar till de gamla publikfavoriterna. Ibland bara genom att Karin Hellqvists Soozie Tyrell-aktiga fiol folkrockfärgar det slitna och nötta, ibland genom att bara gå loss i den burkigt vettvilliga boogierocken i ”Omaha”.