Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-09 02:10

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-winnerback-knockas-av-publikens-karlek/

Musik

Konsertrecension: Winnerbäck knockas av publikens kärlek

Lars Winnerbäck på Globen. Foto: Magnus Liljegren

Han är en av Sveriges absolut största artister och därför spelar han på Globen. Men där hotar också arenarockens formel. Ändå lyckas Lars Winnerbäck skapa en nästan intim känsla, skriver Magnus Säll.

Plötsligt ser man hur det börjar blänka i ögonen. Tårarna kommer för ett kort ögonblick när Lars Winnerbäck liksom knockas av publikens överväldigande kärlek. Tusentals röster har just sjungit allsång genom ”Ingen soldat” och mobiltelefonernas ficklampor har lyst som stämningsfulla eldflugor i arenans mörker. Han kommer av sig och verkar inte riktigt veta hur han ska gå vidare.

Det är en speciell kväll när Winnerbäck kommer hem. Han avslutar sin höstturné på ett fullsatt Globen. Hem? Han är väl från Linköping? Jo, men han har bott så länge i huvudstaden och låtkatalogen är full av så många Stockholmsskildringar att jag dristar mig att kalla det en hemkomst.

Lars Mattias Winnerbäck är en av Sveriges absolut största artister. Mannen med det röda skägget och halvlånga håret har skåpen proppfulla med grammisar, rockbjörnar och P3 guld-pokaler. Han har vunnit sin publik inte genom löpsedelsstoff utan genom att mest vara så vanlig som möjligt. I dokumentären ”Winnerbäck – Ett slags liv” som kom häromåret framstår han som en lågmäld, tvivlande och alldeles mänsklig snubbe som man skulle kunna småprata med på det lokala fiket. Han är de grå vardagarnas hovpoet.

I ett fint mellansnack berättar han om hur han som storögd 15-åring första gången var på Globen för att se Guns N’ Roses. Nu står han själv på scenen med ett fullskaligt musikmaskineri. Ett triggat rockband med ibland så många som fyra gitarrer igång samtidigt. Jonna Löfgren bakom trummorna ger musiken kraft och driv.

Men det gör också att konserten efter ett tag tappar dynamik, låtarna hälls ner i samma pumpande, arenarockande formel. Men han lyckas på något sätt slingra sig ur den hotande monotonin och få den sista timmen att leva upp igen under engagerade tolkningar av bland annat ”Söndermarken” och ”Granit och morän”.

Stora videoskärmar är förstås oundvikliga vid den här sortens jättekonserter. Men de används också för att krympa avstånden. Under ”Hur och vem och vad” filmas publiken direkt och blir huvudperson. Winnerbäck säger att ”den här låten handlar om att tro på sig själv, och den har jag skrivit för er”. Och det låter verkligen som om han menar det.

I det ögonblicket känns den ocharmiga jättelokalen nästan intim.

Läs fler recensioner av Magnus Säll