Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 12:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-woodstock-50-ar-hyllar-festivalen-som-praglade-en-generation/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: ”Woodstock 50 år” hyllar festivalen som präglade en generation

Dan Hylander, Mikael Rickfors och Mats Ronander sjöng stämsång på Cirkus. Foto: Kristin Blid/Rockfoto

Det var först när filmen kom som Woodstockfestivalen blev en odelad succé, och när åtta svenska artister firar femtioårsjubileet är det just filmens låtar som står i centrum.

Det var inte den första stora rockfestivalen, den bollen sattes i rörelse av Montereyfestivalen två år tidigare, men Woodstock skulle i augusti 1969 bättre än någon annan samla nästan alla de artister som just då utgjorde kärnan i den unga alternativkultur som vuxenvärlden och musikbranschen hade så svårt att begripa sig på.

Planen var att ha festivalen i den lantliga småstaden Woodstock norr om New York, där Bob Dylan hade bosatt sig, sen fick man hastigt flytta till närbelägna Bethel (men namnet blev kvar). Och i stället för det hundratusental besökare som planerats kom sisådär en halvmiljon, plus att dubbelt så många sägs ha fastnat i köerna på väg dit.

Det blev problem med allt: intäkter, mat, väder, tidsscheman. Alla artister fick flygas in och ut med helikopter, eftersom vägarna inte var framkomliga.

Men knappt något bråk.

Sen kom filmen i efterhand och blev en dundersuccé, som räddade ekonomin och inte minst historieskrivningen. Och omvandlade en svåröverblickad halvkatastrof till en triumf som präglade en generation.

Samt satte bilden av vilka som medverkade, trots att bara hälften av uppställningen syntes där – och inte dragarnamn som Grateful Dead, The Band eller Creedence Clearwater Revival.

De flesta jubileer som därefter har arrangerats har varit problematiska på andra sätt, och av den grandiosa femtioårsfestival som planerades i år blev en nervpirrande följetong innan den imploderade i somras. Även om ett mindre tredagarsjubileum faktiskt hölls på den historiska platsen, med originalartister som Santana, Arlo Guthrie och John Fogerty (från Creedence Clearwater Revival).

I gengäld har åtta svenska artister av marginellt yngre årgång nu satt ihop sin temashow med musik och anekdoter från Woodstock, med nitton spelningar runt Sverige under oktober och november och ett starkt fokus på just de låtar som var med i filmen. (Även om LaGaylia Frazier sjunger några Janis Joplin-låtar från året efter.)

Och jag kan undra om Ten Years Afters vansinnesfradgande bluesrockmangling ”I’m going home” verkligen var Conny Blooms förstahandsval som Woodstockfavorit, i gengäld fick han glänsa som en ung Santana i ”Soul sacrifice”.

Samtidigt som Clas Yngström var given att ta Jimi Hendrix-partiet och Janne Åström sannolikt värvad för att någon skulle kunna klara av Joe Cockers konvulsiva ”With a little help from my friends”.

LaGaylia Frazier gjorde i sin tur en räcka nummer från Janis Joplin och Sly & the Family Stone som det anstår ett durkdrivet proffs, utan att avslöja mycket om sin egen koppling till just dem. Medan Py Bäckman presenterade John Sebastians ”Rainbows all over your blues” med orden ”den här har ni aldrig hört”.

Varken Dan Hylander, Mikael Rickfors eller Mats Ronander hade flest nummer, men gick ändå att uppfatta som en sorts värdar – inte minst efter att ha inlett kvällen med ”Woodstock”, som Joni Mitchell skrev om festivalen efter att själv ha förhindrats att delta.

Och när de efter paus, tillsammans med Janne Åström, radade upp sig för att stämsjunga Crosby, Stills & Nash (med god hjälp av kvällens körsångerskor) fick åtminstone jag förnimmelsen av att just detta kan ha varit själva anledningen till hela projektet, att få framföra hela ”Suite: Judy blue eyes” i en fetare version än vad som var möjligt på tre man hand i Woodstock.

Sämre ambitioner kan man faktiskt ha.

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om det aningen omaka paret Dave Alvin och Jimmie Dale Gilmore.