Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-25 23:59

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/konsertrecension-yo-yo-ma-och-kathryn-stott-matchade-varandra-perfekt-pa-konserthuset/

Konsertrecensioner

Konsertrecension: Yo-Yo Ma och Kathryn Stott matchade varandra perfekt på Konserthuset

Cellisten Yo-Yo Ma och pianisten Kathryn Stott på Konserthuset i Stockholm. Foto: Jan-Olav Wedin

Cellisten Yo-Yo Ma och pianisten Kathryn Stott har känt varandra i fyrtio år. Det märks i hur de interagerar och samspelar under den utsålda helryska kvällen på Konserthuset i Stockholm, skriver DN:s kritiker Camilla Lundberg.

De har känt varandra i fyrtio år, amerikanske cellisten Yo-Yo Ma och brittiska pianisten Kathryn Stott. Ett oväntat första möte: Stott kommer hem från semestern till Londonlyan hon delar med violinisten Nigel Kennedy, bara för att finna ”en kinesisk man som övar cello i kalsingarna”. (Kennedy hade, henne ovetande, hyrt ut till Ma.)

Spelat tillsammans har Stott och Ma gjort sen 1985, och det märks. Som de interagerar i Stravinskijs spirituella och spralliga ”Pulcinella”-musik! Kvicksilversnabba impulser flyger mellan tangenter och strängar. Det är riktig commedia dell’arte i toner med blixtsnabba rollbyten, och det är konsertens verkliga uppvisningsnummer. Inte undra på: detta flotta arr för cello och piano gjorde Stravinskij i nära samarbete med cellovirtuosen Piatigorsky.

Det helt utsålda Konserthuset, med extra publikstolar på själva estraden, bjöds en helrysk kväll med 1900-talsmusik. Ändå rikt varierad: Stravinskijs fräcka barockpastisch följdes av Prokofjevs helklassiska och återhållna cellosonat från 1949. Rachmaninovs dito från 1901 blev konsertens huvudnummer med sin prunkande, smäktande ryska romantik.

Men alla verk präglades av duons noggranna artikulation och dynamiska kontraster. Mästaren Ma bjuder ett silkeslent, svulstfritt flöde som få andra cellister – något som Kathryn Stott inte riktigt förmår att besvara med sitt distinkta spel. Men i övrigt matchar de varandra perfekt. Prokofjevs strama sonat, komponerad under de stränga censuråren som följde på Sovjetstatens bannbulla mot ”borgerligt formalistisk musik”, omhändertogs med kärleksfull empati och omsorg om dess inneboende lyrik.

Rachmaninovs g-mollsonat – en av cellolitteraturens hörnstenar – är en spin-off av den kända pianokonserten nr 2. Som sådan en smärre pianokonsert, där cellon inte sällan spelar andrafiolen. En intrikat balansakt i klang, där Stott lyhört luckrade upp den täta klaverväven och möjliggjorde för Ma att excellera i 50 nyanser av pianissimo.

Tre extranummer bjöds den extatiska publiken.

Läs fler konsertrecensioner av Camilla Lundberg, till exempel om hur Radiokörens damer förverkligade Holsts klangutopi.