Som tidigare år lyser en övergripande identitet och eventuella teman med sin frånvaro på Stockholms jazzfestival. Symptomatiskt är i stället en bredd på utbudet som gör att jag kan gå direkt från en finstämd konsert med basisten Lars Danielsson och pianisten Leszek Mozdzer på Musikaliska, till ett röjigt brass- och funkparty på Fasching. Det ger en indikation på hur olika jazzen kan te sig i dag. Och det går att utläsa en hel del ur skillnaderna.

Svenske Danielsson och polske Mozdzer (man får gratulera) är båda virtuoser på ett lite annorlunda sätt än genrens speltekniska pionjärer. Det är ingen värdering utan ett konstaterande att den här ytterst samspelta duons skicklighet ligger minst lika mycket i linje med europeisk tradition som med, säg, Louis Armstrong. Så har ju jazzen också utvecklats, fram och tillbaka över Atlanten men också från en skola till nästa på vardera sidan. 

Som jazzmusiker betraktade tar Danielsson och Mozdzer knappast rygg på amerikaner som i sin tur influerats av europeisk musik – Dave Brubeck, Cecil Taylor, Gunther Schuller, på sitt sätt även Miles Davis (och Gil Evans) – utan påminner mer om estetiken hos det tyska skivbolaget ECM. Keith Jarrett, om någon amerikan, inkluderad.

Lucky Chops från New York håller däremot ett stadigt grepp om en av jazzens första bopålar: den mitt på gatan. Det handlar delvis om att de huvudsakligen är ett brassband, precis som de gamla marschbanden i New Orleans. Men också själva musiken anknyter om inte annat till någonting folkligt, festligt, dansant. Nu spelar de främst en sorts funk, besläktad men inte liktydig med jazz. Fast på ett djupare kulturellt plan finns paralleller som ju även rappare har refererat till.

Det är musik med själ och hjärta. Även budskap, i en mening som inte nödvändigtvis är politisk men väl humanistisk och historiskt alltmer urban, från mitt på gatan till mitt i tunnelbanan – eller för den delen mitt i Stockholm.