– Jag antar att de flesta av er är här på grund av ”True detective”?

Några i publiken vill invända, men alldeles övertygande låter det inte. Att traggla sig fram som singer/songwriter i americanaland ger ju sällan ens en bråkdel av den exponering som kommer med medverkan i en av 2010-talets största tv-seriesuccéer.

Även om Lera Lynn var med i den utskällda andra säsongen, snarare än den hyllade första. Och då som en diskret bifigur, som satt och sjöng övergivna visor på en öde bar där ett par av seriens huvudpersoner regelbundet träffades.

Fast den där baren fastnade starkare i minnet än hela resten av serien, och sällan har väl något haft mer av en David Lynch-stämning utan att vara regisserat av honom. Lera Lynn känner sig ändå tvungen att påpeka att hon spelade en roll där, som narkoman, och gjorde det så övertygande att vänner började höra av sig och fråga hur hon egentligen mådde när serien började visas.

De båda låtar hon spelar därifrån är också sådana, långsammare och ödsligare än det mesta annat.

På Bryggarsalen är hon annars långt ifrån en schablonfigur, i basker, väst och sammetsbyxor som varken skulle platsat i tv-serien eller rimmar med den ”southern girl” hon nu snabbt skissar upp, som flyttat från Texas till Louisiana till Georgia till Tennessee.

Musikaliskt verkar hon (och medmusikern Todd Lombardo) snarare vara på väg in i postpunken. Det märks i flera låtar från 2016 års ”Resistor”, inte minst den fjuttiga trummaskinen och det svajiga Joy Division-riffet i ”What you done”. Det märks i den superba coverversionen av TV on the Radios ”Wolf like me” från fjolårets duettalbum, som utvecklas till rent rockbandsös på bara två personer. Och det märks allra tydligast i den färska singeln ”Dark horse”, med trummaskin, dallrande gitarr och andlösa körer som gärna kunde få exemplifiera begreppet ”American gothic” om det inte hade varit upptaget av annat.

Några låtar från ett redan inspelat, kommande album antyder visserligen att också den bilden är förenklad, och med tanke på den grundliga omvandlingen av Soundgardens ”Black hole sun” är det nog rimligt att se ganska många vägar som öppna framöver.

Medan sista extranumrets countryklassiker ”Almost persuaded” kunde tjäna som illustration av vart Lera Lynn i alla fall inte syftar, oavsett hur kärleksfullt hon bär med sig countryns särskilda gitarrtwang.

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om Weyes Bloods återhållet grandiosa popvärld.