Det femtonåriga barnbarnet frågar Lill Lindfors om hon känner Justin Bieber. Eller som en förståeligt ställd Lindfors hör det: ”Känner du din bibel?!” Och är inte mormor förresten själv en kändis? Jo, det är hon väl, svarar Lindfors lite generat. Bara för att få följdfrågan: ”Men vad har du gjort egentligen?”

Historien är inte bara en av de komiska höjdpunkterna den här kvällen på Rival. Den är också ett strålande exempel på hur avväpnande och rakt på sak Lindfors hanterar några av de frågor som oundvikligen hänger i luften. Hon är ju äldre i dag. Karriären måste börja rundas av; kanske är det här rentav hennes sista turné. Men också: hur många människor i olika generationer har inte någon sorts relation till henne?

Själv är jag född 1970 och känner så klart igen första låten, som också har gett namn åt föreställningen. Även ”En sån karl” och ”Du är den ende” trillar genast på plats. Men det ska erkännas att jag aldrig har lagt tydligare märke till henne än då hon låtsades tappa kjolen i Melodifestivalen 1985. För vad snygg hon var där. Och elegant. Och skicklig. Sammantaget gjorde det egentligen hela skillnaden mellan att bara anspela på sex, och en proffsig tv-show med glimten i ögat och halva Europa som drog efter andan.

Nu innebär kanske applåderna och skratten delvis ett avsked. Men publikreaktionen på Rival är också effekten av ännu en underhållande show, här och nu. Eller kalla det lika gärna en konsert; gränsen är många gånger hårfin, och hon har ju onekligen låtar att bygga med. Just ”Musik ska byggas utav glädje” är milt sagt symtomatisk för det glättiga tilltal som gjort att många har svårt för den här sortens schlager och shower – ja, kanske till och med för Lindfors. Men också den aspekten adresserar hon i ett mellansnack om kärlekens och livets i själva verket hårda villkor.

Skickligt, det med. Men av allt att döma också livserfaret och ärligt på ett sätt som faktiskt lockar till lika många leenden som dråpligheterna och skämten. Att hon sedan tappar bort sig lite ibland känns snarast som ett ömhetsbevis.

Läs fler texter av Johannes Cornell och fler av DN:s konsertrecensioner