Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Lugn & Riedel på Kulturhuset Stadsteatern

Samspelet med Sarah Riedel ger Kristina Lugn möjlighet att också kliva åt sidan, vilket skapar ett slags dialog kring texterna.
Samspelet med Sarah Riedel ger Kristina Lugn möjlighet att också kliva åt sidan, vilket skapar ett slags dialog kring texterna. Foto: Annika Berglund

Innan de gör entré kan man undra hur bara en sångerska, en poet, en kontrabasist och en pianist ska kunna fylla ut det enorma scenrummet.

Poseikonsert
4

Lugn & Riedel

Medverkande: Kristina Lugn, Sarah Riedel, Jonas Östholm, Viktor Skokic. Scen: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

Men det är innan orden kommer. Kristina Lugns ord. Om ensamhet – då rummet blir ännu större och ödsligare. Eller om att sitta under diskbänken, där jaget enligt en av hennes mest kända rader ju ”njuter av min egen frånvaro”.

Och så plötsligt världens humor, som fyller hela salen med fyrverkerier av skratt. En befrielse, på sätt och vis. Men en viktig aspekt på Kristina Lugns poesi är att humorn aldrig tycks be om ursäkt för allvaret. En annan är att hennes texter fungerar utmärkt med musik.

Så är det inte heller första gången någon har tonsatt henne. Det är inte ens första gången sångerskan Sarah Riedel, basisten Viktor Skokic och (utanför scenen) Georg Riedel har gjort det. Förra gången var på Klara Soppteater, 2014. Den här gången har man gått upp i skala; även pianisten Jonas Östholm har deltagit i tonsättandet av ytterligare dikter, och resultatet presenteras alltså på Stadsteaterns stora scen. Parallellt släpper man dessutom en skiva. Och inte minst: Kristina Lugn själv medverkar.

Som framgick på Soppteatern men också av annat som Sarah Riedel har sjungit – just 2014 framträdde hon till exempel även med texter för barn av Barbro Lindgren – så vilar mycket av hemligheten i att sången inte skymmer texterna. Så är den väl aldrig tänkt att göra, men det händer ju onekligen att vokalister av olika slag mer framhäver sina röster än gör sig till ett instrument för texten. Hos Riedel föreligger naturligtvis en personlig tolkning. Men vad som utmärker henne på Stora scenen är att hon känns så rak och okonstlad.

Med Lugn är det en helt annan femma. Hon är texterna hon läser, även om de ibland förefaller överraska till och med henne själv. Samspelet med Riedel ger henne möjlighet att bokstavligen kliva åt sidan, vilket också skapar ett slags dialog kring texterna.

Ett och annat mörkt hörn känns det kanske som om Riedel aldrig riktigt kommer åt. Men vad gör det – när Lugn är med.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.