Madonna på Tele2 Arena i Stockholm

Det är en underlig dag att göra storslagen arenakonsert på. Kvällen före har hundratals människor massakrerats i Paris, ingen av de drygt 40.000 som nu slår publikrekord på Tele2 Arena lär ha missat det, Madonna har det definitivt inte.

Två tredjedelar in i showen ställer hon sig att prata om saken, i ett tal så enkelt och direkt att det blir omöjligt att värja sig. Hon hade tänkt ställa in, säger hon, för hur skulle hon kunna hålla på och dansa och ha kul uppe på scenen just nu, när folk gråter över sina älskade som de har förlorat. Men å andra sidan, hur skulle hon kunna ge en sådan present till terroristerna?

– Det är ju exakt vad de här människorna vill. De vill tysta oss, men vi kan inte låta dem göra det.

Därefter ber hon om en tyst minut och plötsligt är arenan ännu väldigare än alldeles nyss, och helt stilla.

Så följer ”Like a prayer”, hennes möjligen allra mest älskade låt, som under större delen av turnén har varit frånvarande i låtlistan. Här domineras den av akustisk gitarr och kör, dansarna och videoskärmarna har paus, medan hela arenan fylls av tindrande ljus från mobiltelefoner.

Att det en gång var en djupt provokativ låt som utmanade kyrkan och konservativ moral är för tillfället bortsuddat.

Läs mer: Madonna hade tänkt ställa in – ändrade sig

Ett par nummer senare är vi där igen, då showen har rullat vidare – med bland annat sju svajmastgungare – och ”Music” presenteras i ett radikalt nytt arrangemang med avstamp i storbandsjazz och hela inramningen är en natt med neonskyltar i Paris. Ännu lite senare kör hon den här turnéns otippade cover, Edith Piafs ”La vie en rose” till egen ukulele och ett försynt dragspel, på noggrann franska och med publiken i lalalallande allsång.

I kväll tillägnas den givetvis hela Paris, men nog känns temat oväntat genomgående för en sådan här show, där det allra mesta ligger fast och oföränderligt från konsert till konsert.

Inte för att Madonna saknar andra teman. Tvärtom har hon gjort till vana att dela upp sina konserter i olika sektioner, med pausnummer mellan då Madonna inte själv är på scen (men väl i högtalarna och på videoskärmarna, samtidigt som till exempel åtta dansare kan åma älskog i fyra snedställda sängar).

Strax före hennes tal var det till exempel en latinshow som startade i tjurfäktning och slutade i karnevalsstämning och salsa, med bland annat en rätt ljuvlig ”La isla bonita” och en ”Into the groove” som utan problem lät sig omstöpas till flamencoschlager. Innan dess hängde hon på en bilverkstad, snackade snusk och kollade in sina dansares magmuskler.

Läs mer: Så har DN skrivit om Madonna genom tiderna

Och första avdelningen var en ny uppvisning i hennes sammansmältning av sexualitet och religion, med vissa japanska inslag, där bland annat samurajliknande munkar tågade med kors som liknade hillebarder – och just dessa kors några låtar senare i stället blev strippstänger, kring vilka bikiniklädda nunnor dansade på det mest köttsliga vis, medan bondagefärgad repslöjd visades på skärmarna och även Madonna själv knöts ihop till ett paket på golvet.

Ingen tror väl att en artist som Madonna ska missa att blinka till de senaste årens bredkulturella S&M-trend.

Ändå är det förvånande hur lite utmanande sexuell hon faktiskt är, och hur alldeles ovanligt lite naken. De flesta entréerna gör hon i rock eller kavaj, och bara vid enstaka tillfällen blottar hon ens en rejäl urringning. Vilket väl visar att hon håller på att hitta ett sätt att göra Madonnashow också när hon närmar sig sextio. Att kommendera ett koppel av inte mindre än nitton dansare har hon till exempel inga problem med, den lätt kyliga scendisciplinen finns där redan.

I jämförelse är antalet kompmusiker fyra, plus två sångerskor, vilket säger en del om var tyngdpunkten ligger. Men det är ändå musiken som bär alltsammans, och gör det märkligt väl med tanke på att ungefär hälften av den är hämtad från senaste albumet och det mesta annat grundligt omarrangerat. Även om den avskalade technofieringen av ”Like a virgin” mest liknar ett lustmord.

Läs mer: Quiz: Vad kan du om Madonnas stil?

Och i takt med att provokationerna har blivit ett traditionellt och pålitligt inslag hos Madonna har grundtonen i stället blivit ett understrykande av hennes egen ställning, från öppningens ”Iconic” och ”Bitch I’m Madonna” till avslutande ”Unapologetic bitch”. Lite som en besvärjelse, eftersom hitpublikens gunst är flyktig, men också som ett konstaterande av det enkla faktum att ingen annan kvinnlig artist i hennes ålder är i närheten av att kunna utmana hennes position.

Det verkar konstigt att ens tänka tanken. Hon är ju Madonna.