Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konsertrecensioner

Metal machine music av Lou Reed, med Zeitkratzer på Göteborg art sounds, GAS-festivalen

Zeitkratzer framför ”Metal machine music”.
Zeitkratzer framför ”Metal machine music”. Foto: Nora Lorek Rockfoto

När Göteborg art sounds (GAS-festivalen) startades 1999 var det för att skapa en plattform för möten mellan konstmusik, ljudkonst, elektronmusik och improvisation. Och de kreativa mellanrum som uppstår mellan genrerna när man äventyrar deras definierande gränser och konturer.

Musik
5

Göteborg art sounds

”Metal machine music” av Lou Reed, med Zeitkratzer

Scen: Artisten, Göteborg.

I dag är det Sveriges största festival med denna profil. Och festivalveckan som precis avslutats har bland annat bjudit på höjdpunkter som kanadensiska Miriam Bleaus audiovisuella ”Soft revolvers” och den fenomenala norska ljudkonstnären Maja Ratjke i en improvisationsakt. Samt den danske tonsättaren Simon Steen Andersens helt färska pianokonsert i ett framförande med Göteborgssymfonikerna. Ett orkesterverk som är komponerat i dialog med samplingar av de ljud som uppstår när en konsertflygel faller från hög höjd och krossas mot ett cementgolv.

Att festivalen i år sammanfaller med att musikkritikern och författaren Magnus Haglund ger ut sin bok ”Lyssnare” på Korpen (ja, den är upplagd efter Ulf Lindes ”Spejare”) är mycket tacksamt eftersom det är den första på svenska som berättar om ljudkonsten och historia: ”En drömzon, en passage mellan genrer och traditionstillhörigheter, ett sätt att vrida perspektiven.” Men särskilt för att Haglunds bok ger ett bakgrundsperspektiv till festivalens mest emotsedda programpunkt: Berlinensemblen Zeitkratzers framförande på Artisten av sin ojämförligt infallsrika transkribering (översättning) till akustiska instrument av Lou Reeds lika berömda och som beryktade dubbelalbum ”Metal machine music” från 1975. Ett exempel på ljudkonst där ett välbekant sound (av distade elgitarrer) förvandlas till, med Haglunds ord, ”ett landskap att gå vilse i”.

När pianisten Reinhold Friedl bildade Zeitkratzer var det för att försöka rucka på och förändra den kontext som nästan alltid finns given kring en viss musik, oavsett genre.

När den klassiskt skolade pianisten Reinhold Friedl bildade niomannaensemblen Zeitkratzer 1997 var det för att försöka rucka på och förändra den kontext som nästan alltid finns given kring en viss musik, oavsett genre. Därför föddes idén att transkribera elektronisk musik, noise-musik och experimentell rockmusik till en mikrofonförstärkt akustisk ensemble med rötter i nutida konstmusik och improvisation. Något de realiserade med makalös framgång 2002 då de första gången presenterade ”Metal machine music” i ett nära samarbete med upphovsmannen. Ett musikverk som Reed redan vid dess tillkomst, av provokativa skäl, hade gått ut och kallat för ”klassisk musik”. Och som inbäddat i sitt oväsen skulle ha dolda allusioner till exempelvis Beethoven och Vivaldi.

Om så verkligen är fallet råder det fortfarande delade meningar om. Men den rörelsemässiga energi och klangliga strålning som Zeitkratzer lockade ur detta verk vid konserten på Artisten gör inte dessa referenser irrelevanta. Tvärtom kom jag flera gånger, under den dryga timma som stycket larmar på full volym i alla register, att associera till de makalösa lägen i klassisk musik då trycket får locket att lyfta. Då en stegring i intensiteten blir så överhettad att den till slut slår över i ett gnistrande ljus bortom tid och rum. Ett rent lyckorus – bortom alla genrer.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.