Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-20 03:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/operarecension-en-bade-avmatt-och-imponerande-ariodante/

Konsertrecensioner

Operarecension: En både avmätt och imponerande ”Ariodante”

Bild 1 av 2 ”Ariodante” på Drottningholmsteatern
Foto: Mats Bäcker
Bild 2 av 2 Ann Hallenberg i ”Ariodante” på Drottningholmsteatern
Foto: Mats Bäcker

Drottningholms Slottsteater har satt upp Händels ”Ariodante” med mezzosopranen Ann Hallenberg 

i titelrollen. Vokalfyrverkerierna avlöser varandra men handlingen känns museal, tycker Johanna Paulsson.

De dyraste biljetterna på främre parkett går loss på 1 500 spänn. Men så får man också ett sällsynt tillfälle att höra landets kanske främsta barockexport Ann Hallenberg på hemmaplan och väldigt mycket Händel för pengarna. Närmare bestämt drygt tre timmars opera seria i tre akter om korsriddaren Ariodantes kärleksbekymmer. 

Att en tysk tonsättare blev superstjärna i 1700-talets London med operor på italienska tål att tänka på i Brexittider. Även Drottningholmsteaterns uppsättning är i allra högsta grad ett europeiskt projekt med internationellt sångarlag och konstnärligt team som klär på och skalar av världskulturarvets unika teatermaskineri inpå bara brädorna.

”Ariodante” är Händels tredje opera baserad på stoff ur renässanspoeten Ludovico Ariostos versepos ”Orlando furioso” (”Den rasande Roland”). Den komponerades i en pressad tid då tonsättaren tvingades försvara sin position på Londons operascen, eftersom såväl mecenater som kastrater riktat intresset mot rivaliserande operasällskap. 

Operan utspelar sig i ett medeltida Skottland. Här finns den maktlystne och kelsjuke hertigen Polinesso (countertenoren Christophe Dumaux briljerar med läckert behärskad vokalakrobatik), som tänker sig bestiga såväl tronen som kungens dotter Ginevra (suveräna sopranen Roberta Mameli). Men hon älskar i sin tur Ariodante (mästermezzon Ann Hallenberg). 

Genom förklädnader uppstår en serie förvecklingar, där Ariodante tror sig ha blivit bedragen av sin käresta och försöker ta sitt liv. Den skyldige Polinesso straffas med döden och kärleksparet får till slut varandra.

Iscensättningen tar fasta på temat förklädnader för att så småningom klä av och komma åt operans känslomässiga kärna. 

När ridån sakta går upp står ensemblen utplacerad likt svajiga skyltdockor i pudrade peruker och panierförsedda kostymer. När operan slutar kryper sångarna omkring i underkläder. Den tyska regissören Nicola Raab och hennes team har ambitionen att visa upp den historiska teaterns trolleritricks med nutida distans.

Linus Fellboms scenografi leker med skuggor, ljus och scendjup. Gesine Völlms kostymer lånar detaljer ur de målade kulisserna och Caroline Finns koreografi gör balettpartierna till modernt reflekterande dans. 

Tyngdpunkten förflyttas både mer och mindre lyckat från människor som museala objekt till musiken och handlingen, som i sin tur blir ofrånkomligt museal. Samtiden skaver mot den enkelhet, där inget svek är för stort för att inte kunna förlåtas och snabbt förbytas i musikaliskt sprudlande lycka. 

Men däremellan kan ingen låta lika sorgsen som en Händelhjälte. Som när Hallenberg framför operans hit ”Scherza infida” medan Ian Page lockar fram ett långsamt kluckande, på gränsen till sentimentalt, ackompanjemang ur Drottningholmsteaterns orkester. Vokalfyrverkerierna avlöser varandra i en uppsättning som trots stark dramatisk närvaro med både musikaliska och visuella förtjänster pendlar mellan avmätt intressant och ruskigt imponerande.