Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 17:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/operarecension-hans-och-greta-ar-en-formidabel-uppsattning-pa-norrlandsoperan/

Konsertrecensioner

Operarecension: ”Hans och Greta” är en formidabel uppsättning på Norrlandsoperan

Rollkaraktärerna Hans (Elisabet Leyser) och Greta (Linnea Sjösvärd) i ”Hans och Greta” på Norrlandsoperan. Foto: Micke Sandström

Norrlandsoperan har gjort en praktfull och formidabel uppsättning om syskonkärlek och skräck. Det verkliga godishuset i ”Hans och Greta” är Humperdincks musik, och den är värd en resa till Umeå för att uppleva, skriver DN:s Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, som lyssnar lite extra på lysande Linnea Sjösvärd. 

 

Många operor bygger på klassiska sagor utan att egentligen rikta sig till sagornas målgrupp, det vill säga barn. Engelbert Humperdincks ”Hans och Greta” från 1893, baserad på folksagan som gjordes berömd av Bröderna Grimm, utmärker sig dock just genom att vara riktad till barn mer än till vuxna. Handlingen har gjorts snällare än i förlagan, de tre akterna är relativt korta, huvudrollerna är två barn och dessa sjungs visserligen av vuxna operasångare men den enda kör som hörs är en barnkör. Det tycks också finnas en ambition att behandla de dramatiska inslagen med ett barns blick – en vuxen rollfigur hade kanske lidit kval av att ta en annan människas liv, men Hans och Greta är okomplicerat lättade efter att i självförsvar ha dödat den rysliga häxan.

För att vara ett verk för barn är ”Hans och Greta” en oerhört omsorgsfullt komponerad opera, med vacker och kraftfull musik som Wagneradepten Humperdinck sydde ihop på ett raffinerat sätt. Till skillnad från många andra Wagnerfans brydde sig Humperdinck mer om starka melodier än om episka pretentioner, och det gör att han låter fräsch och egen trots sitt tydligt wagnerianska tonspråk. ”Hans och Greta” är hans stora hit men det vore roligt om något svenskt operahus satte upp hans mer vuxna och mörka sagoopera ”Kungabarnen” någon gång (senast var 1926).

”Hans och Greta” handlar bland annat om syskonkärlek. Dels mellan huvudrollerna – och kemin mellan Hans (Elisabeth Leyser) och Greta (Linnea Sjösvärd) i denna produktion är mycket fin – och dels mellan Humperdinck och hans yngre syster Adelheid. Operans ursprung är att Humperdinck tonsatte några sångtexter som systern skrivit baserade på den klassiska sagan, dessa blev så lyckade att de utvecklade sångerna till ett litet sångspel med talad dialog, och till slut komponerade Humperdinck en storskalig opera med Adelheid som librettist.

Norrlandsoperans uppsättning är formidabel. Det visuella är praktfullt, med underbara silhuettliknande träd, en fiffigt använd ramptrappa, vackert färgstark belysning, sagolik kostym för skogens alla väsen och inte minst ett otroligt läckert godishus. Häxan (Susanna Levonen) är här inte en hiskelig gammal gumma utan en medelålders diva som är mer excentrisk än vidrig. I denna gestalt blir hon mer mänsklig, vilket gör hennes kannibaliska kidnappande än mer obehagligt, men också hennes död mer chockerande och hemsk.

Det verkligt brännande med denna saga är hur föräldrarna i en familj drabbad av svält kan sätta ut sina barn i skogen för att dö, för att ha två munnar färre att mätta. Detta var magstarkt redan när Bröderna Grimm ursprungligen gav ut sagan, så de ändrade mamman till en elak styvmor i senare utgåvor. Hos Humperdinck är det återigen en mamma som skickar ut barnen i skogen, men här har hon inget ont uppsåt, hon vill bara att de ska plocka bär och hjälpa till att skaffa mat. Här beger sig föräldrarna ut för att leta efter sina barn så fort de förstår att de är i fara, och trots att detta är ett tillrättaläggande skapar det extra nerv åt operans intrig.

Norrlandsoperans symfoniorkester spelar suveränt under Anja Bihlmaier. Sångarna får kämpa för att höras igenom den maffiga klangväven men lyckas, framför allt den lysande Linnea Sjösvärd. Det verkliga godishuset i ”Hans och Greta” är Humperdincks musik, och den är värd en resa till Umeå för att uppleva.

Läs fler recensioner av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli.