Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-23 13:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/recension-magnus-carlsson-sjunger-battre-an-sin-egen-show/

Konsertrecensioner

Scenrecension: Magnus Carlsson sjunger bättre än sin egen show

Magnus Carlsson fira 25 år som artist med show på Lilla Cirkus. Foto: Karin Törnblom/TT

På fredagen var det premiär för Magnus Carlssons jubileumsshow på Lilla Cirkus. DN:s Sara Martinsson var där och hade gärna sett högre ambitioner: ”Man hade lika gärna kunnat hänga i baren den första timmen”. 

 

I dokumentären ”Hasse & Tage – En kärlekshistoria” finns en scen hämtad från ”88-öresrevyn”. I en mörk lokal gjorde humorduon krogshow så som man ser en sådan framför sig när man hör ordet. En restaurang, en liten scen, två underhållare som drar vitsar. Efteråt letade de sig ut i publiken, klädda i glittriga kostymer och bjöd upp damerna till dans.

Sedan detta tidiga 1970-tal är glitterkostymerna nästan det enda som finns kvar i svensk krogshow. I stället för små gester och improvisation är konceptet i dag synonymt med strikta mallar och hårt repeterade manus. Många av föreställningarna liknar mer musikteater, där publiken i stället för vid bord sitter i helt vanliga bänkrader. När schlagerstjärnan Magnus Carlsson bjuder in till premiär för sin ”Från Barbados till Gamla stan” ligger en chipspåse på varje stol i Lilla Cirkus salong. För den som vill ha mer utfordring hänvisas till bespisningen.

Man tror nästan att man varit med om allt förut. Barbados- och Alcazarsångaren verkar i en genre där hans fans i princip förväntar sig att han också vid något tillfälle ska göra entré till nyskriven text av Calle Norlén. Showen har kommit till med ursäkten att han firar 25 år som artist. Förlossningen anses ha skett när Barbados gjorde debut i Bingolotto på 1990-talet. Därifrån guidas publiken genom dansbandsår fram till discohits och Melodifestivaler.

Linjen är kronologisk, vilket kanske är lika bra eftersom den tillgängliga katalogen inte riktigt rymmer konstnärlig kvalitet hög nog att tillåta ett mer flytande berättande. Särskilt Barbados låtar framstår i backspegeln som oerhört klichéartade, genanta. Något Carlsson själv har den goda smaken att adressera, i en förinspelad sketch där han utklädd till litteraturkritiker närläser några av gruppens sjukaste texter.

Egentligen hade man kunnat hänga i baren första timmen, för att sedan trilla in på gott humör lagom till att dansbandsbiten är avstädad. Då är det nämligen dags för åren med Alcazar, där Carlsson delade scen med Andreas Lundstedt. Glitterkostymerna åker på och hitsen radas upp, med den avgjort starkaste ”Not a sinner, nor a saint” som final. Man har nästan glömt hur banbrytande det var, när två gaykillar, som dessutom var ett par, sjöng om sex i Sveriges största underhållningsprogram. 2003 var detta sensationellt!

Premiärglad Carlsson. Foto: Karin Törnblom/TT

Ur det perspektivet har schlagerkungen från Borås verkligen ett ärende. Han var tidig med att komma ut, många har kunnat spegla sig i honom. Detta i kombination med att han mycket väl kan vara den bästa svenska sångare som någonsin har drabbats av dåligt omdöme förmildrar upplevelsen av att jubileumsshowen är ganska vattnig. Han hade behövt en orkester, mer än fyra dansare och ett mindre pliktskyldigt förhållningssätt till sin egen bristfälliga katalog. Att vara, som han själv säger, ”en nyputsad jukebox” är en för lågt satt ambition för den som gör anspråk på två timmar av publikens fredagskväll. Både fansen, och kanske framför allt Magnus Carlsson själv, förtjänar bättre.

Läs fler texter av Sara Martinsson här.