Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-17 20:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/recension-nick-cave-ar-en-ovanligt-modig-rockstjarna/

Konsertrecensioner

Recension: Nick Cave är en ovanligt modig rockstjärna

Fotografering var inte tillåten på Cirkus, bilden är från en spelning i London 2018. Foto: Richard Isaac/REX

På Cirkus i Stockholm svarar Nick Cave på publikens frågor och spelar noga utvalda sånger. ”När andra flyr från rollen som stjärna och ikon gör Nick Cave sitt bästa för att visa sig värdig den”, skriver DN:s Po Tidholm.  

Jag sitter såklart också och funderar på en fråga, det gör nog alla inne på Cirkus denna kväll när Nick Cave gör sig tillgänglig och uppmanar oss alla att utmana honom. Ingen fråga är för dum, eller för känslig. Men på sätt och vis får jag så småningom svaret ändå.

Han gör någonting väldigt modigt här, Nick Cave. Han är ju inte bara en hyllad och etablerad artist utan också i allra högsta grad en rockstjärna; en mytomspunnen ikon med hög artistisk fallhöjd och litterär förmåga. Att ställa sig på en scen och ta frågor från publiken i tre timmar skulle kunna göra honom allt för mänsklig, allt för tillgänglig. Men Nick Cave vet givetvis vad han gör, och trots att han blir både personlig och uppriktig förlorar han aldrig sin status, tvärtom faktiskt. I sin smala grå kostym och viktorianskt höga signarturskjortkrage går han av och an på scenen, pratar, sätter sig vid flygeln, pratar lite till; hela tiden rolig, fokuserad och lagom respektfull mot alla de som vågar ställa sig upp prata med honom. Det känns intimt, men det är också ofta väldigt roligt. Ibland för att frågorna är så märkliga, men givetvis också för att Cave är kvick i svaret.

Enda gången det blir underlig stämning är när han hyllar sexarbetare

Många undrar om den kreativa processen, återkommer till hans berömda arbetsmoral – han är känd för att skriva från nio till fem – och hans relation till gud. Om det sistnämnda säger han att ”det skulle vara förödande för låtskrivandet att vara ateist, så därför lever jag som om jag tror på gud, även om jag misstänker att så faktiskt inte är fallet”. Den kreativa processen verkar mest handla om hårt arbete, och att sitta redo när idéerna kommer: ”Min musa arbetar också nio till fem”. Han pratar om sorgearbetet efter sonens död och delar ut råd till föräldrar och artister i vardande. Enda gången det blir underlig stämning är när han hyllar sexarbetare för deras viktiga arbete med att trösta ledsna män. Väldigt underlig stämning blir det, men den går över fort.

Emellanåt spelar han väl valda sånger vid flygeln. ”And no more shall we part”, Cohensången ”Avalanche”, ”Into my arms”, ”Love letter”, den fantastiska ”Higgs Boson Blues” för att nämna några. Och bland en radda generösa extranummer ”The weeping song” och ”People ain’t no good”.

Och det jag funderade på att fråga om blir allt mer tydligt. Han är helt bekväm i sitt kändisskap, han har åldrats i den offentliga rollen och han låter den handla om ansvar och omsorg, om att ta det förtroende människor känner för honom på allvar. När andra artister flyr från kraven och förväntningarna gör han sitt bästa för att leva upp till dem. Det är både modigt och ovanligt, precis som kvällens koncept.

Läs fler av DN:s konsertrecensioner och fler artiklar av Po Tidholm