Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konsertrecensioner

Red Hot Chili Peppers spelar för sig självt

Musikrecension

Artist: Red Hot Chili Peppers

Plats: Globen, Stockholm

Redan inledningen är illavarslande. I skenet av sökarljus pumpar Red Hot Chili Peppers igång med en bra stunds mastigt funkrockjammande. Som för att ingen av misstag ska undgå grundbulten i deras musik. Ljusriggen sträcker sig ut över publikhavet med en mängd lysrör som fungerar både som minimalistisk bakgrund och videoskärm med pulserande formationer och popkonstsekvenser. För en gångs skull är bara basisten Flea barbröstad. Anthony Kiedis studsar in och John Frusciante drar igång riffet till "Cant stop".

Funkrocken blev aldrig 90-talets riktigt stora rocktrend men Los Angeles-kvartetten är överlevare. Red Hot Chili Peppers har tagit sig igenom såväl medlemstrassel som täta drogdimmor och fortsatt fila på sin fusion av funk, hiphop och harcorerock. Från och med förrförra albumet "Californication" har den allra hiskeligaste funkrocken ändå fått lämna mer plats åt ballader och låtar i mellantempo. Däri ligger också gruppens styrka; i en tidlös, melodisk melankoli. Det märks inte minst i tredje låten "Scar tissue" som klarar sig även i ett något uppskruvat tempo och som fortfarande är en av gruppens finaste låtar. Samma sak gäller nya "Snow (Hey oh)".

När Red Hot Chili Peppers fick sitt stora genombrott 1991 med albumet "Blood sugar sex magik" låg förtjänsten i nytänkandet, idag ligger framgången snarare i ett alltmer formelartat låtskrivande. Ändå - eller kanske just därför - är bandet hetare än på länge. De fyller Globen två kvällar i rad och sexfaldigt Grammy-nominerade "Stadium arcadium" har sålt i ofantliga mängder - det trots att det rör sig om en ojämn mastodontdubbel, om än med några rastlösa guldkorn. "Dani California" med sina "Sweet home Alabama"-sneglingar känns typisk för bandet idag men live tycks de snarare spela efter mottot ju mer funk, desto bättre.

Det finns förstås undantag. Frusciante gör ett smågulligt solonummer med akustisk gitarr och "Nobody weird like me" från "Mothers's milk" dammas av med onanistiskt 70-talsrockmangel i Led Zeppelin-anda. Däremellan avlöser funkpassen varandra, emellanåt i kombination med balladrefräng som i "By the way". Rullande "Readymade" pumpas upp till en mäktig stadiumfyllare och "Hump de bump" blir en hjärndöd funkexcess av värsta sort.

Men det verkliga problemet ligger ändå inte i det obalanserade låtvalet utan i alla instrumentalistiska utsvävningar. Frusciante har visserligen visat sig vara kvintessensen i bandet. Han är en precisionsgitarrist men det berättigar knappast fullständigt överflödiga ylande solon i var och varannan låt. Flea strör på med bassolon och Chad Smith inleder naturligtvis extranumren med ett trumsolo - alla måste ju få sitt. Till slut framstår Red Hot Chili Peppers mest som fyra grabbar som inte fått leka av sig ordentligt; ett band som mest spelar för sitt eget självtillfredsställande, emellanåt med ryggen åt publiken.

Introspektiva drogkontemplationen "Under the bridge" blir kvällen enda tändar-/mobilballad - och samtidigt en av behållningarna - innan allt återgår till sin ordning med funkrockmonstret "Give it away" som aldrig vill ta slut.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.