Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Rolling Stones på Friends Arena: ”Låter som 12-åringar på skolavslutning”

00:35. Sverigeaktuella The Rolling Stones har spelat på Friends Arena. Här är bandet i siffror.

Det fanns en tid då det hade betraktats som en kulturell förlust om Rolling Stones lade ner. Vi är förbi det nu, skriver Po Tidholm om Rolling Stones på Friends Arena.

1

Rolling Stones

Friends Arena

Stockholm

Ingen skulle troligen misstycka, alla som någonsin har velat har haft chansen att se dem, de har spelat i Sverige 27 gånger och har inte varit relevanta sedan 1981. Deras musik har förvisso klassikerstatus men kan inte ens med en generös bedömning sägas vara viktig längre.

QUIZ: Vad kan du om Rolling Stones - egentligen?

Scenen är enorm, och fyra gigantiska skärmar tornar upp sig längs hela arenans kortsida. Det är kanske inte fullt till sista plats, men nära nog. Vilket är en aning överraskande med tanke på att Rolling Stones är relativt frånvarande i medierna. De spelas sällan i radio, annat än i tjatiga retroreklamstationer, och har inte haft en hitlåt under det här millenniet. Men ett band på den här nivån har ju för länge sedan nått en kritisk massa, och den tenderar att föryngra sig själv.

Mick Jagger kommer inledningsvis ut i något slags glansig outfit och ortopediska skor maskerade till sneakers. De inleder lite skakigt med ”Sympathy for the devil”, ”It’s only rock’n’roll” och ”Tumbling dice”, och fortsätter i samma stil. Det är inte tal om att göra något annat än det förväntade och att ge människor valuta för de (hutlöst dyra) biljettpriserna. Framförandet är överlag inte helt illa, givet att det faktiskt handlar om en samling seniora musiker. Det saknas spänst, det är grötigt och bitvis ganska otajt, men charmigt om man så vill.

”You can’t always get what you want” är ändå överraskande imponerande med sitt lågmälda och lunkande sväng. Stones förlöstes av svart musik, de hittade en själ som Beatles aldrig var i närheten av och som pekade ut en ny riktning för populärmusiken under många år. Men de åren är onekligen förbi.

Annat fungerar mindre bra. ”Honky tonk women” låter som om den framfördes av ett band bestående av 12-åringar på en skolavslutning, under ledning av en överentusiastisk musikmajje, född -43. Det är sanslöst rörigt. Keith Richards sololåtar funkar rätt ok, hans mumlande är på något sätt kongenialt med bluesen och sårbarheten i ”Slippin away” är lite rörande ändå. Ron Woods lap steel-solo är kvällens skarpaste gitarrspel. Han fick ju spela sittande.

Mick Jagger. Vad ska man säga. Han har rösten och pojkkroppen i behåll. Men jag blir mest sittande i förundran över vilka drivkrafter som får honom att fortsätta. Det är något grundläggande sorgligt med människor som inte kan sluta. Det är ett surrealistiskt skådespel att se honom stå längst ute på avsatsen och köra sina ticks medan den förunderliga Charlie Watts, i sin sobert ljusgula button down-skjorta, accentuerar hans rörelser.

Jag tänker på Åsa Beckmans senaste, alldeles lysande, krönika om de äldre männens sexuella dragningskraft och på hur orimligt det hade varit med en 74-årig kvinna i samma roll. Så ironiskt då att Keith Richards – den gamla casanovan – numera ser ut som en tant man skulle kunna möta på Konsum, lite excentrisk, men ändå. Som om den manliga fåfängan transformerat honom.

Och slutligen: på sätt och vis är det en helt överspelad diskussion, men det är ändå intressant att konstatera hur rocken åldrats för att säkra 40-talisternas privilegium. De flyttar gränserna framför sig. Sist jag recenserade Rolling Stones var 1995 - det vill säga för 22 år sedan - och under den då rådande ungdomskulten var bandet och medlemmarnas ålder en provokation. Att fortsätta trots att man var över femtio framstod som ett hån mot populärkulturens själva väsen. Men Stones uthärdade förstås, för att de kunde. Mycket tyder på att de kommer ta rocken med sig i graven.

Jag kommer inte att delta i minnesstunden.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.