Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konsertrecensioner

Scenrecension: ”Broarna i Madison County” – mänsklig musikal om kärlekens kval

Daniel Sjöberg och Viktoria Tocca på Maximteatern i Stockholm.
Daniel Sjöberg och Viktoria Tocca på Maximteatern i Stockholm. Foto: Micke Sandström

Ensemblenummer med idel starka sångare får kompensera för bristen på närhet och regin förmedlar charmen i de obetydliga detaljerna, skriver DN:s recensent Johanna Paulsson. 

”Broarna i Madison County”

Manus: Marsha Norman 

Text och musik: Jason Robert Brown

Svensk översättning och regi: Rikard Bergqvist

Scen: Maximteatern, Stockholm

Speltid: Cirka 2 timmar och 45 minuter inklusive paus

Berättelser om kärlek och livsval med filmförlagor präglar musikalhösten i huvudstaden. Först ut är ”Broarna i Madison County”, baserad på Robert James Wallers bästsäljande roman och nittiotalsfilmen med samma namn. På vita duken var det två starka karaktärsskådespelare – Clint Eastwood och Meryl Streep – som satte färg på fyradagarsromansen mellan naturfotografen Robert Kincaid och hemmafrun Francesca Johnson.  

På Maximteatern är det två svenska doldisar – Daniel Sjöberg och Viktoria Tocca – som axlar rollerna mer trevande, men alltjämnt mänskligt. Han, en utdöende cowboytyp på uppdrag att plåta traktens berömda täckta broar för National Geographic. Hon, en kvinna som lämnat ett sönderbombat Neapel för ett tryggt men trist familjeliv på en gård i den amerikanska mellanvästern. Joachim Bergström som maken Richard ”Bud” Johnson är ett ”hyggligt alternativ”, för att tala med romanförlagan. Men musikalen gör samtidigt en större grej av de truliga tonårsbarnen Carolyn (Moa Pellegrini) och Michaels (Mattias Disman) konflikter.

Broadwayversionen av Marsha Norman (manus) och Jason Robert Brown (text och musik) hade premiär 2014. Den svenska uppsättningen är i sin tur Toccas kärleksbarn. Det är hon som förhandlat till sig rättigheterna och själv valt att kliva in i den befriande vuxna huvudrollen med en tilltalande röst som ledigt och naturligt vandrar mellan vardagligt och operamässigt. För visst är det något Stephen Sondheimskt över den i sammanhanget okonventionella musiken. Den som med finstämda stråkar och kluckande gitarrkomp tar fasta på storyns inneboende soundtrack med countrypop, bossajazz och hillbillydans. 

Musikalens största svaghet är egentligen texten trots att regissören Rikard Bergqvists fritt tolkade översättning faktiskt gör materialet en poetisk tjänst. Passionen mellan Kincaid och Francesca blir således mer begriplig när de under tystnad kokar grönsaksgryta i bakgrunden än när de verkligen befinner sig i centrum utan att riktigt nå varandra. Ensemblenummer med idel starka sångare får kompensera för bristen på närhet och regin förmedlar charmen i de obetydliga detaljerna. Som när maken Bud sjunger ut om sin egen otillräcklighet vid en luftburen bardisk. 

I periferin plockar Petra Nielsen också poäng som den gnabbande grannfrun Marge, fint flankerad av Dan Bratt som livskamraten Charlie. Scenlösningen, en konstruktion av obehandlade träplankor, möbleras med lätthet om till både kök och veranda samt siluetten av den täckta träbron. Bilfärden rattas med lösratt och det trasslas sparsamt mellan sängens lakan. Musikalen är ju tack och lov befriad från romanens pinsammaste tantsnuskpassager om pirrande underliv. Men i gengäld finns det heller ingen laddning som får kärleken att riktigt tända till i denna snyftare om skuldkänslor.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.