Sällan har känslan av att det inte längre finns några årstider varit lika stark som när det spöregnar och väderleksrapporten lovar snö i majkvällen. Jag står och huttrar under ett paraply vid Tallinns mest trafikerade gatukorsning för att ta del av Timo Steiners och Sander Mölders hörlurshappening som inleder ISCM World Music Days 2019. Det blir ett slags tyst disco, där stadens egen puls, tickande trafikljus och dansare möter inslag av moderna beats och en lika frusen livegitarrist. Musiken är inte minnesvärd i sig. Men poängen är att stycket i stunden tvingar fram en reflektion kring både stressen och stadens egen skog av ljud.

Den moderna konstmusiken är mer än mycket annat beroende av sammanhang. Många av festivalens konserter äger rum i okonventionella konsertlokaler. Några timmar senare hör jag spröda glasklanger stiga mot det välvda taket medan skuggorna spelar över marina och militära museiföremål. Estniska tonsättaren Tatjana Kozlova-Johannes stycke ”The beauty of decay” är komponerat specifikt för den mer officiella öppningskonserten i Sjöflyghamnens drygt 100 år gamla betonghangarer. Verket och den reciterade texten använder hösten som metafor för vår tid och känslan av att allting är på väg att falla samman. Men det handlar även om att se skönheten i själva förfallet istället för att klamra sig fast vid det förflutna. Barnen som dansar in i vitt påminner om både hemsökande spökskuggor och framtiden på samma gång. Ljuden från både objekt och vanliga instrument illustrerar effektivt den något långdragna iscensättningen. Men i en mindre makalös miljö skulle soundet foga sig anonymt i det modernt utforskande konstmusikledet.

Interaktionen med såväl publiken som andra konstarter tar sig olika uttryck i de fyra ljudinstallationer som presenteras på Design- och arkitekturgalleriet under rubriken ”Music machines”. Samu Gryllus ”ANSaw” går ut på att skapa ljud med präglade träbitar och ljussensorer. I likhet med kroatiska Ana Horvats ”Music score”, med sin nostalgi över notskrift för hand, är det den sortens interaktiva verk som man leker med en stund innan man tröttnar och går vidare. Desto mer uppslukad blir jag av tysk-brittiska Claudia Molitors hörlursverk ”Auricularis superior” som på ett finurligt sätt knyter samman fältinspelningar och musik med personliga berättelser. Hon funderar över sådant som att hennes egen platsupplevelse vid exempelvis ett dånande vattenfall kanske inte låter sig förmedlas till lyssnaren. Men nog känner jag mig i allra högsta grad närvarande tills batterierna laddar ur. På plats finns även Karl F. Gerber från München som gärna demonstrerar sin mekaniska violinmaskin, fascinerande i såväl sin klangliga som tekniska uppenbarelse.

Men först och främst handlar festivalen om att presentera ny musik för olika ensemblekonstellationer, både lokala och tillresta. Estniska musikdagarna, som i år firar 40-årsjubileum, har införlivats i Världsmusikdagarna, vilket naturligtvis sätter sin prägel. Årets tema ”Through the forest of songs” syftar inte bara på värdlandets starka körtradition, utan även på relationen till den alltmer hotade naturen. Skogen kan samtidigt ses som en metafor för den musikaliska mångfalden. 

Men kurerar man konserter utifrån vissa gemensamma nämnare blir det samtidigt tydligt vilket konsensus som råder inom den nutida konstmusikens olika skolor, oavsett om tonsättarna kommer från Hongkong eller Argentina. 

Som under fredagens stora orkesterkonsert med Estlands Nationella Symfoniorkester. I Ho-chi Sos ”Radio conversation” blandas orkesterklangen upp med elektroniskt bearbetade radioröster i högtalarna. Greppet är redan gammalt i genren. Men att en 90-talist vurmar för föråldrad teknik ligger också i tiden. Frånsett Eino Tambergs storslaget rafflande öppningsfanfar rör det sig annars om fem rätt likartade kompositioner. Även finländska Lotta Wennäkoskis ”Susurrus” med gitarrsolist följer ett gemensamt mönster med en ljudutforskande start som landar i ett mer lyriskt uttryck. Kvällens uruppförande – den estländska tonsättaren Ülo Kriguls ”worlds... break the soundness” – reflekterar i viss mån över detta fenomen. Med gummibandselastiska stråkar och repetitiva ljudmotiv utforskar han på ett elegant sätt soundets potential att bli till just musik.

Orkesterkonserten är förstås festivalens mest prestigefyllda med rekordmånga ansökningar. Men i kammarmusikprogrammen för högst varierande instrumentkombinationer kan i sin tur lite vad som helst dyka upp. Från tämligen typisk ljud- och klangfärgsdramatik med gästande spetsensemblen Norrbotten NEO till det rent extrema. Kvällskonserten på Estlands musik- och teaterakademi inleds med nyzeeländaren Nick Snowballs BDSM-inspirerade performance ”X:NNN” för två personer med såväl rasslande kedjor som stryptag. Men här finns även Ansgar Bestes ”Mascarade obscure” för blåskvartett som uppfinningsrikt visar att man kan göra något både lekfullt och lyssningsbart av moderna speltekniker med ballonger, partyvisslor och munstycken befriade från sina instrumentkroppar.

Läs också: Jenny Hettne, kompositören som tar till tandläkarborren