Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-23 19:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/scenrecension-orlando-i-modern-skrud-blir-som-skam-for-riddaroperan/

Konsertrecensioner

Scenrecension: ”Orlando” i modern skrud blir som ”Skam” för riddaroperan

Bild 1 av 4
Foto: Markus Gårder / Kungliga Operan
Bild 2 av 4
Foto: Markus Gårder / Kungliga Operan
Bild 3 av 4
Foto: Markus Gårder / Kungliga Operan
Bild 4 av 4
Foto: Markus Gårder / Kungliga Operan

”Orlando” har i Ellen Lamms händer tajtats till och uppdaterats så den känns som ett nytt verk, och allt annat än fångad i barocken. Nicholas Ringskog Ferrada-Noli uppfriskas av tv-serien ”Skam” i riddaroperaversion.

Rätta artikel

Ludovico Ariostos versepos ”Den rasande Roland” (”Orlando furioso”) som färdigställdes 1532 fick ett enormt inflytande på de olika konstarterna under flera århundraden. Inte minst på opera, där berättelsens många passionerade relationer, dramatiska situationer och magiska inslag passade som hand i handske. Runt 100 operor bygger på olika delar av Ariostos mästerverk, de flesta tillkom under barocken. Londons operakung Händel skrev hela tre operor som byggde på ”Den rasande Roland”; ”Orlando” från 1733 var den första av dessa.

När regissören Ellen Lamm, tonsättaren Johan Ramström (som tidigare samarbetat i ”Den långa långa resan” på Kungliga Operan) och librettisten Sophie Helsing (”Min bror är Don Juan”) nu tar sig an Händels ”Orlando” gör de en uppdaterad version som nästan känns som ett nytt verk. Händels musik blandas med Vivaldi (som skrev musik till tre olika ”Orlando”-operor) och nyskriven musik av Ramström, och faktum är att allt flyter ihop väldigt snyggt till en njutbar enhet. Instrument som bastrumma, klockspel och celesta gör att denna ”Orlando” känns allt annat än fångad i barocken.

Trots tilläggen har man strukit så mycket att operan har bantats ned till en akt som är över på en timme. Händels och Vivaldis ”Orlando”-operor är tre akter långa. Men denna färska uppsättning, som är ett samarbete mellan Kungliga Operan och Confidencen, riktar sig till en ung publik, och då är det kanske smart att skapa en tajt föreställning som inte avskräcker från framtida operabesök.

Riddaren Orlando kämpar i Karl den stores kristna erövringskrig på 700-talet, den afrikanske prinsen Medoro tillhör fiendesidan. När den sårade Medoro hittas i skogen av prinsessan Angelika, som Orlando älskar, och herdinnan Dorinda, bestämmer de två kvinnorna att Medoro ska vårdas i hemlighet hemma hos Dorinda. Båda kvinnorna blir förälskade i Medoro, men det är Angelikas kärlek som han besvarar. Dorinda får alltså sitt hjärta krossat, liksom Orlando när han förstår att Angelika älskar en annan, och det är detta som utlöser Orlandos berömda raseri och vansinne, kärnan i hela berättelsen.

Problemet med denna slimmade version är att Orlandos exploderande kärlekssorg inte får så mycket utrymme. I Ariostos dikt springer han omkring naken i blind destruktivitet – han dödar till och med Medoros häst – men det är mindre mörkt hos Händel och ännu snällare i denna nya version. Angelika är här inget skrämt offer utan en tuff och självsäker kvinna som karskt avväpnar Orlando. En trevligare bild såklart, men i det obehagliga finns det drabbande dramatiska, så det är synd att det har slipats bort. Man har också tonat ned de övernaturliga inslagen – trollkarlen Zoroastro är här mer en vis gammal man än någon som verkligen sysslar med magi. Det gör kanske berättelsen mer realistisk, men det blir på bekostnad av de storslagna sceniska trolleritrick som var så typiska i barockopera.

Ändå är ”Orlando” högst sevärd. Musiken är toppen, sångarna är suveräna (framför allt Tessan-Maria Lehmuussari som Angelika och Therese Ahlbeck som Dorinda) och Lena Lindgrens kostymdesign är urläcker (även om klasskillnaden mellan Angelika och Dorinda suddas ut). Scenografin är sparsmakad men samtidigt starkt varierad, och att besöka 1700-talsteatern Confidencen är en upplevelse i sig.

Många operor behandlar relationer mellan föräldrar och barn, men i denna ”Orlando” ligger allt fokus på ungdomarna och deras känslor. Det är nästan som att se tv-serien ”Skam” i riddaroperaversion. Klart uppfriskande.