Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Skön resa tillbaka till jazzens rötter

Stockholm jazz underground.
Stockholm jazz underground. Foto: Annika Berglund
Musik

Stockholm jazz underground
Scen: Fasching, Stockholm

Efter att ha sökt och beviljats statligt kulturstöd har gruppen Stockholm jazz underground möjligen förverkat rätten att kalla sig underground. Däremot är man bevisligen stockholmsbaserade – och spelar definitivt jazz. Ett relativt ungt gäng om åtta musiker som speglar instrumenteringen hos ett storband, men reducerat till bara två saxofonister, en trumpetare och en trombonist utöver rytmsektion med bas, trummor, gitarr och piano.

Med Hans Olding, Nils Janson och Linus Lindblom som låtskrivande trojka tar man avstamp i sextiotalsjazzen och sträcker sig vidare i kraft av sina samlade klangmöjligheter. Några gånger – och kanske främst i Lindbloms original – kommer jag att tänka på Miles grupp åren 1964–1968. Det är en kammarmusikalisk kvalitet som Stockholm jazz underground vidareutvecklar med ytterligare blåsstämmor och raffinerad kontrapunkt. En mer lyrisk, nordisk ton smyger sig in, liksom en direkt hälsning från Olding till den brasilianske sångaren och gitarristen Milton Nascimento. Janson bidrar med en längre svit, karaktäriserad inte minst av fina temposkiftningar.

Men åter till det där med underground. Vid sidan om redan nämnda musiker kunde Klas Lindquist, Lisa Bodelius, Calle Bagge, Niklas Fernqvist och Chris Montgomery gott växla in lite av det goda hantverket mot någonting mer alternativt eller åtminstone en smula upproriskt. Som de låter på Fasching är det egentligen bara Montgomery på trummor som tar något steg i den riktningen, när han smäller på inte olikt Tony Williams hos Miles.

Fast det ska erkännas att jag står lite kluven här. På senare år har så många yngre svenska jazzband ­mutat in olika former av alternativ jazz att man rentav har kunnat sakna någonting i stil med den här konserten. Jazz med rötter i en period när delar av genren var som mest sofistikerad och sober, i skarp kontrast till samtidiga exempel på friare improvisation.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.