Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Smarginatura av Molly Kien på Västerås konserthus

Kompositören Molly Kien och dirigenten Joana Carneiro framför Västerås sinfonietta.
Kompositören Molly Kien och dirigenten Joana Carneiro framför Västerås sinfonietta. Foto: Kristoffer Hasselberg Rockfoto

Uruppförande i Västerås. Med käftande trumpeter och mullrande stortrumma.

KONSERT
4

”Smarginatura” av Molly Kien
Samt verk av Dvorák, Mozart och Stravinsky
Västerås sinfonietta
Dirigent: Joana Carneiro. Solist: Francisca Skoogh, piano. Scen: Västerås konserthus.

I vårens litterära snackis, ”Min fantastiska väninna” av pseudonymen Elena Ferrante, finns en passage där en av huvudpersonerna upplever att gränserna plötsligt upplöses. På italienska används ordet ”smarginatura” och uttrycket har också fått ge namn åt den Stockholmsbaserade amerikanskan Molly Kiens avskedsstycke som hustonsättare hos Västerås Sinfonietta. Ett beställningsverk som i mångt och mycket fångar bokens känsla av ”att främmande krafter bände upp världens konturer och visade hur otäck den egentligen var”.

”Smarginatura” inleds med ett fallande motiv. En stabilitet som snart börjar knaka i fogarna och övergår i en skev föränderlighet. Två sordinerade trumpeter käftar mot strömmen och stortrumman mullrar, medan stråkarna länge försöker hålla fast vid det förrädiskt drömska lugnet.

Förvandlingen – upplösningen – sker långsamt och flytande, innan det fallande motivet återkommer och ett kort crescendo pekar rakt ut i ovissheten. Det rör sig närmast om ett slags modern programmusik utifrån stämningar snarare än skeenden. Sven-David Sandström-eleven Kien har redan tidigare visat prov på sin förmåga att bygga upp absorberande klangvärldar och den som missade torsdagens uruppförande kan se fram emot en kommande skivinspelning.

När några av musikerna strax före kvällens inledande Dvořákserenad smög fram och höll upp en banderoll med texten ”Vi låter oss inte tystas” fick publiken också en hint om hotet som bubblar under ytan även i dagens kulturpolitiska klimat. Västerås Sinfonietta är en ensemble som kan och vill och törs. Fjolårets nedläggningshot tycks vara avvärjt, men närmast stundar ett beslut om musikernas framtida tjänstgöringsgrad.

Med dagens snåla deltidsförutsättningar i minnet var prestationerna som vanligt imponerande. Dirigenten Joana Carneiro lockade fram någonting för-minimalistiskt ur Stravinskys neoklassicistiska kammarkonsert ”Dumbarton Oaks”, innan solisten Francisca Skoogh mötte upp ett lätt och nätt flöde med såväl försynt porlande elegans som filosofisk eftertänksamhet i Mozarts sjuttonde pianokonsert.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.