Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konsertrecensioner

Stockholm Early Music Festival: Cappella Artemisia

Foto: Adrian Pehrson/Rockfoto

Det är aldrig för sent för tidig musik som Stockholm Early Music Festival brukar säga. Och det är heller aldrig för sent att upptäcka musikhistoriens alla undanskymda tonsättare. 

3

Konsert
Stockholm Early Music Festival: Cappella Artemisia
Sång och musikalisk ledning: Candace Smith
Scen: Tyska kyrkan, Stockholm

Måndagens konsert i Tyska kyrkan med Cappella Artemisia från Bologna kretsade kring en rad komponerande kvinnor i 1600-talets Italien. Flera av dem var nunnor som trots dåtidens restriktioner både skrev och framförde musik i klostren. Andra hade gynnsamma familjeband, som Francesca och Settimia Caccini – döttrar till renässans- och barocktonsättaren Giulio Caccini.

Konserten inleddes med världslig musik och madrigaler av lutenisten Maddalena Casulana som inte bara lär ha varit Italiens första yrkesmusiker, utan också den första kvinnan i västerländsk musikhistoria som fick sina verk utgivna. Man vet inte mycket mer än att Orlando di Lasso dirigerade hennes stycken och att hon tycks ha varit uppskattad av sin samtid. Men att Casulanas blygsamt kromatiska och målande musik i måndags framstod som aningen tunn och obalanserad berodde nog inte enbart på ett ojämnt framförande.
Sångarna i Cappella Artemisia ackompanjeras av viola da gamba, barockharpa och orgel eller cembalo i olika kombinationer.

Att även många av nunnornas stycken kunde innehålla både tenor- och basstämmor samt instrument som var förbjudna i klostren är ett mysterium. Musiken skulle alltså ha klingat utan mansröster och helkvinnliga Cappella Artemisia har under ledning av den amerikanskfödda mezzosopranen och musikforskaren Candace Smith specialiserat sig på att presentera den här repertoaren så som den kunde ha låtit då.
Här är det Smith själv som rör sig i de lägre röstregistret, i mina öron med en inte helt angenäm och lite för skral klang. Men repertoaren är spännande och ensemblen har flera sagolikt vackra och uttrycksfulla röster som glimrar till både flerstämmigt och solistiskt. Särskilt under andra delen med sakrala sånger och uppvärmda röster, där sopranen Elena Bertuzzi utmärker sig med ett inlevelsefullt framförande av Francesca Caccinis ”Maria, dolce Maria”.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.