Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Konsertrecensioner

Stockholm Early Music Festival: Collegium Vocale Gent

Den belgiska toppkören Collegium Vocale Gent framför madrigaler tillsammans med lutenisten Thomas Dunford.
Den belgiska toppkören Collegium Vocale Gent framför madrigaler tillsammans med lutenisten Thomas Dunford. Foto: Sarah Tehranian

Musikalisk magi från ett tidigt Europa. Under Stockholm Early Music Festival utforskas konstmusik från tiden före barocken. Som vackrast blir det i Ignaz Franz Bibers köttsliga kompositioner.

Musik
5

Stockholm Early Music Festival
Sirkka-Liisa Kaakinen-Pilch 
och Battalia
Verk: Heinrich Ignaz Franz von 
Biber.
Scen: Finska kyrkan, 
Stockholm.

Collegium Vocale Gent
Verk: Carlo Gesualdo och Giovanni 
Girolamo Kapsberger.
Dirigent: Philippe Herreweghe.
Scen: Tyska kyrkan, Stockholm.

Charmen med den europeiska konstmusiken från tiden före Vivaldi, Bach och Rameau är att det är musik som ännu inte har hittat bergfasta regler. Vad som är bra musikalisk dramaturgi och harmonisk trygghet är liksom öppet för diskussion. För moderna öron innehåller denna musik alltid ett element av spännande oförutsägbarhet, på ett sätt som en utsökt komposition från barocken och framåt aldrig riktigt gör.

Men: det finns oförutsägbarhet och oförutsägbarhet. Det är skillnad på ett musikaliskt språk som ännu inte är färdigt i sin utveckling och ett som är medvetet tillkrånglat och konfliktsökande. Denna skillnad blir uppenbar när man lyssnar på musik av tonsättarna Biber, Gesualdo och Kapsberger.

Ignaz Franz von Biber är bland annat känd för sin svit av violinsonater kända som ”Mysteriesonaterna”. Dessa är baserade på Rosenkransen, en urgammal meditativ serie böner som delas in i de glädjerika, de smärtorika och de ärorika hemligheterna. Bibers violinsonater innehåller mycket riktigt både glädje och smärta, och även ära i form av glänsande stolthet. Men det är trots sin tematik inte musik som i första hand låter kyrkligt andaktsfull – snarare har Biber fångat upp olika nyanser av jordelivet, det är kött och blod till hundra procent.

Livsglädje, passion, ömhet, dans, ångest, depression, allt vävs samman i denna besynnerliga musik som i ena sekunden tycks besläktad med vemodig folkmusik, i den andra blixtrar av barocka tonkaskader. Sirkka-Liisa Kaakinen-Pilch spelar som om hennes liv hängde på det, så totalt fokuserad att ingen­ting tycks existera förutom musiken. Att hon inte ägnar publiken ett ord eller ens en blick tycks fullkomligt logiskt. Ackompanjerande Battalia är lojala följeslagare och bäddar in violinstämman i teorb (en sorts luta), violon (en sorts cello), orgel och cembalo. Det är en konsert som tar andan ur en.

Annorlunda är det när den belgiska toppkören Collegium Vocale Gent framför madrigaler – profana flerstämmiga sånger, helt enkelt pop­låtar från renässansen – av Carlo Gesualdo. Visst sjunger de fantastiskt skickligt och visst är Philippe Herreweghe en mästerlig dirigent, men problemet är Gesualdo. Att denne juridiskt immune furste blodigt hedersmördade sin fru och hennes älskare är en sak – man ska ju skilja på konstnär och konstverk – men hans musik provocerar, 400 år efter att den skrevs.

Gesualdos madrigaler är en bergochdalbana av kromatiska (melodiskt osköna) passager, tempoväxlingar och instabila klanger. Det verkar kanske spännande, men den intellektuella kylan och koketterande avantgardismen i denna musik hindrar den från att beröra lyssnaren. Det är ”smart” musik, och vem vill ha smart konst? Gesualdos madrigaler är intressanta som studieobjekt men hör varken hemma i kyrkan eller i hjärtat.

Men den unge lutenisten Thomas Dunford, som ackompanjerar Collegium Vocale Gent, får vid tre tillfällen under konserten spela solo, och framför då toccator av Giovanni Girolamo Kapsberger. Detta är musik av helt annan valör. Kapsbergers hypnotiskt vackra musik är även den experimentell och antikonventionell, men präglas hela tiden av en strävan efter skönhet och innerlighet. Dunford spelar så känsligt och inlevelsefullt att man glömmer bort att irritera sig på Gesualdo. Ja, man glömmer bort allt i hela världen. Sådan är musikens magi.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.