Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

The Band of Heathens på Akkurat, Stockholm

Ed Jurdi är en av två frontfigurer i The Band of Heathens.
Ed Jurdi är en av två frontfigurer i The Band of Heathens. Foto: Sofia Blomgren

Sammansatt. Som om alla Austins barband samlats i ett, skriver Nils Hansson om The Band of Heathens spelning på Akkurat.

4

Konsert

The Band of Heathens

Scen: Akkurat, Stockholm.

Världsberömmelse kan se ut på många sätt. I pausen berättar någon om ett par från Wales som har rest till Sverige för att The Band of Heathens inte kommer till dem. De ska se kvällens konsert, sen följa efter till Örebro. Och på bandets hemsida skriver en snubbe från Italien att han flyger till Stockholm och undrar hur han får tag i en biljett.

Det är en sorts beteende man främst hör om när det gäller de största arenaartisterna, men The Band of Heathens är snarare inkarnationen av det typiska barbandet i Austin, Texas. Den sort som är etablerade veteraner på hemmaplan men ändå spelar på småklubbar i Europa.

Och kanske hör det till genrens förutsättningar att man kan ha lite svårt att urskilja det unika med just dem. Det är liksom inte det som är grejen. Snarare handlar det om att bebo en musikkultur med massor av olika hörnstolpar, där man utan att byta hållning bör kunna alludera på exempelvis New Orleans-gung, Little Feat-synkoper, JJ Cale-boogie, The Band-stämsång och Chris Robinson Band-jam.

Typiskt nog har de två olika ledsångare, utmärkta båda två, och fyra av fem medlemmar sjunger prickfri stämsång. Just den här kvällen spelar de lite mer än halva senaste albumet – formtoppen ”Duende” – och några covers av namn som Gillian Welch och Delbert McClinton, men de skulle kunna köra två helt andra set av låtar i morgon utan att det bärande intrycket behövde förändras.

Det ligger i hur de spelar låtarna, lika mycket som i vilka. Även om de rör sig med mindre övertygelse när de närmar sig klassisk powerpop och riffig Stonesrock. De behöver ett ordentligt groove i botten för att verkligen komma till sin rätt, men väl där kan de nå nästan hur högt som helst.

Utan att det egentligen behöver låta som något annat än en stilren genreövning, bara ovanligt väl genomförd.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.