Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

The Cure i Globen

Robert Smith i The Cure hinner med en ny låt på drygt tre timmar.
Robert Smith i The Cure hinner med en ny låt på drygt tre timmar. Foto: Adrian Pehrson

Efter sin kommersiella topp har The Cures konserter bara blivit längre. Vilket är ett estetiskt problem för ett så glåmigt band, men tre timmar i Globen är en musikalisk fröjd.

Musik
4

The Cure
Scen: Globen, Stockholm

Yngwie Malmsteen uttryckte en gång sin totala oförståelse inför talesättet ”less is more”: ”Hur kan mindre vara mer? Det är omöjligt. More is more.”

Robert Smith i The Cure skulle nog instämma. I alla fall när han bestämmer vad som ska spelas under en konsert. Bandet framför trettiofem låtar i Globen och står på scen i över tre timmar. När The Cure gav en ännu längre konsert i Royal Albert Hall för ett par år sedan skrev The Guardian att de borde ha skurit ner speltiden till nittio minuter.

Bandet avfärdade kritiken: ”När vi ser en artist som vi är fans till, så vill vi inte att konserten ska ta slut. Det är vad som menas med att vara ett fan, eller hur?”

The Cures konserter har inte alltid varit så här långa. I slutet av 80-talet nöjde de sig ofta med tjugofem låtar. Men efter det svalt mottagna albumet ”Wild mood swings” 1996, som markerade slutet på deras kommersiella storhetstid, började låtlistorna att svälla. Kanske var det ett sätt för Robert Smith att återfå självförtroendet. Kanske var det bara spelglädje.

2013 firade gothikonen sin femtiofjärde födelsedag med en femtio låtar lång konsert i Mexico City. Den varade i fyra timmar och sex minuter – exakt lika länge som Bruce Springsteens rekordspelning i Helsingfors 2012 (om man lägger till den akustiska förspelningen stod Bossen dock på scen i fyra timmar och trettio minuter).

Maratongig passar en svettig arbetarklasshjälte som Springsteen. The Cure ska däremot vara bleka och anemiska. De ska inte orka spela i tre timmar, precis som deras fans inte orkade vara med på gympan. Estetiskt är spellängden med andra ord ett problem. Musikaliskt är den en fröjd.

Vetskapen om att konserten kommer att hålla på länge gör visserligen att stämningen till en början blir lite loj. Fyrtioplusfansen tar det lugnt för att orka med trettiopluslåtlistan. Jättehitsen ”In between days” och ”Just like heaven” glider förbi tidigt utan att någon verkligen ger sig hän. Efter ”Boys don't cry” säger Robert Smith: ”Jag vet vad ni tänker: 'Vad ska de spela nu? Härifrån kan det bara gå utför.'”

Men det är inte hitkavalkaden som imponerar utan bandets genuina intresse för sin egen historia. De ger oss sällan spelade pärlor som ”Burn” (som skrevs till filmen ”The crow” 1994) och ”The perfect girl” (som knappt framförts live sedan 1987).

The Cure har repeterat in nittiosju (!) låtar för att kunna variera sig så mycket som möjligt. Tänk om arenaelefanter som U2, Depeche Mode och Kent orkade göra detsamma i stället för att spela så gott som samma låtar kväll efter kväll.

De låter dessutom toppen i Globen – ömsom darrande sorgsna, ömsom nipprigt lyckliga. Den senare känslan dominerar. Robert Smith ger ofta ifrån sig det där myskuttrande tjutet som får honom att påminna om en belåten katt. Hans trassliga frisyr har blivit grå som Svinto men rösten som kommer ut mellan de slarvigt rödmålade läpparna kittlar lika mycket som förr.

”It can never be the same”, står det på hans gitarr. Så heter den enda nya, outgivna, låten som spelas. The Cure kan uppenbarligen skapa en lika stark gothmagi som förr. Den släpiga migränbluesen får mig att längta efter att de ska ge ut sitt första album på åtta år.

När bandet tackat för sig med en struttigt dansant ”Why can't I be you?” inser jag att de inte spelat en enda låt från sitt miserabla mästerverk ”Pornography”. The Cure har, milt sagt, gett publiken mycket rock för pengarna men jag vill ändå ha mer.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.