Tonsättarweekend med Albert Schnelzer och Kungliga Filharmonikerna i Konserthuset

”Vem vill inte vara skottsäker?” undrar Albert Schnelzer i kommentaren till stycket ”Bulletproof”. Nog är det talande att hans nyskrivna orkesterverk fick sitt uruppförande just i torsdags – mitt emellan den fruktansvärda gasattacken i Syrien och Donald Trumps massiva missilsvar. Schnelzer är på många sätt en tonsättare i tiden. Få har väl missat att han arbetar på en opera om Norrmalmstorgsdramat som ska spelas i Vattnäs nästa sommar.

Men musik behöver inte knytas till något så specifikt för att fånga känslan i en turbulent och skrämmande omvärld. Schnelzer har beskrivit komponerandet av Kungliga Filharmonikernas kvartslånga beställningsverk i termer av ”terapiverksamhet”; i ”Bulletproof” ryms både rädsla och strimmor av framtidstro. Musiken börjar svagt, men ändå skarpt med flimrande stråkar och träblås i höga register. Dovt mullrande slagverkskulminationer påminner om ett underliggande hot som utvecklas till expressiva utbrott i stråkar och bleckblås. Rytmiskt accentuerade attacker som lika plötsligt upphör och mot slutet övergår i en drömsk passage med klockspelsklingande celesta och soloviolin.

Kontraster mellan det lyriskt vackra och det råa riffandet är typiska för Schnelzers musik, där lugnet ofta föds ur själva larmet. Och sällan hör man ett piano låta lika elakt i en orkestersats; här finns drag av den djävulsdans som Schnelzer blivit känd för även kammarmusikaliskt. Något som kommer att belysas närmare under söndagens finalkonsert som avslutar hans pågående Tonsättarweekend – den vårliga minifestival där Stockholms konserthus lyfter fram inhemska tonsättare.

Det flerskiktade förloppet i ”Bulletproof” handlar mer om stämningar än om ett konkret berättande. Ändå kan man se det som ett mer svartsynt syskonverk till ”Tales from suburbia”, som inledde invigningskonserten. Den tysk-amerikanske dirigenten Evan Rogister har en fin känsla för Schnelzers detaljrika och dynamiska förortsäventyr som bubblar av aktivitet. Stycket föds ur ett gnissel, både mystiskt och mardrömslikt. Men framför allt förtrollat och fantasifullt som en film av Tim Burton – den amerikanske regissören vars liv för övrigt inspirerat Schnelzers stora internationella hit ”A freak in Burbank”.

Även cellokonserten ”Crazy diamond” är en resa att sugas in i. Stycket utgår från tonsättarens ungdomsupplevelser av den progressiva rockgruppen Pink Floyd och frontmannen Syd Barretts tripp in i vansinnet. Cellostämman tycks sväva fritt genom rymden likt en bräcklig farkost på sin färd mot månens mörka baksida. Sagolikt vackert och innerligt spelat av solisten Jakob Koranyi.

Snacket om att Schnelzers musik skulle vara en korsning mellan romantikern Franz Liszt och heavy metal-bandet Iron Maiden börjar bli uttjatat. Närmare till hands ligger Stravinsky och dennes Eldfågelnsvit från 1919 som framfördes efter paus. Där finns det mörkt morrande soundet och sagoberättandet, även om Rogister smakfullt betonade de elegantare dragen av fransk impressionism.