Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-22 05:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/trots-sibelius-och-alfven-ar-det-nyskrivna-verket-bast/

Konsertrecensioner

Trots Sibelius och Alfvén är det nyskrivna verket bäst

Thomas Søndergård, dirigent och Conrad Tao, piano Foto: Mikael Grönberg

Albert Schnelzers pianokonsert ”This is your kingdom” med den amerikanske pianisten Conrad Tao som solist känns som en klockren hit redan första gången man hör den, skriver DN:s recensent Nicholas Ringskog Ferrada-Noli. 

Rätta artikel

 

Hur ofta händer det att man går och ser en konsert som består av två verk från kända tonsättare som föddes på 1800-talet och ett helt nytt verk av en samtida tonsättare, och det är det nyskrivna verket som är bäst? Men det är just vad som händer när Radiosymfonikerna uruppför Albert Schnelzers pianokonsert ”This is your kingdom” med den amerikanske pianisten Conrad Tao som solist. En modern pianokonsert som känns som en klockren hit redan första gången man hör den.

Schnelzer, född 1972, har ett tonspråk som är samtida men inte tillkrånglat, orkestralt färgrikt men varken gammeldags svulstigt eller akademiskt taggigt. Framförallt har han någonting att berätta. ”This is your kingdom” är en (av allt att döma självbiografisk) skildring av en barndom och ungdomstid i en grå förort.

Pianokonserten är en uppföljare till orkesterverken ”Tales from suburbia” och ”Bulletproof” men är till skillnad från dem uppdelad i flera satser, vilket gör narrativet tydligare, de fyra satserna blir som kapitel i en bok. Vi får följa barnet genom lägenheten som är hemmet, en plats fylld med glädje och trygghet; lekplatsen som är full av oförutsägbarhet och spänning; balkongen varifrån den melankoliska tonåringen blickar ut (en sats inspirerad av Oskar Linnros låt ”Från balkongen”); samt det dramatiska uppbrottet från hela detta mikrokosmos vilket sker i den medryckande finalsatsen.

Pianistens roll glider mellan att vara en del av orkestern – en del av världen omkring berättarjaget – och en individualistisk outsider som känner efter och kommenterar, i tjusiga solokadenser. Conrad Tao spelar förträffligt, och såväl orkester som dirigenten Søndergård verkar lika inspirerade. Det här är en pianokonsert som förtjänar att framföras många gånger, och spelas in på skiva så snart som möjligt.

Albert Schnelzer visar att svenska tonsättare idag står sig väl i den internationella konkurrensen, men konsertkvällens två övriga verk påminner om att det inte brukade vara så. Hugo Alfvéns ”Bergakungen”-svit är trevlig och skickligt komponerad men knappast så trolsk och mystisk som den John Bauer-värld som den avser att skildra.

Jean Sibelius mäktiga symfonier är något helt annat, varav den första framförs efter paus. Tyvärr får Søndergård inte riktigt grepp om detta laddade verk, en brinnande fackla i kampen för Finlands självständighet vid förra sekelskiftet, förrän i finalsatsen. Dessförinnan vilar något märkligt diffust över musiken, den tycks sakna udd och riktning. Lite frustrerande faktiskt.