Västerås Sinfonietta i Västerås Konserthus

För närvarande stormar det kring Camerata Nordica och länsmusiken i Kalmar. Men tillvaron kan svänga snabbt för små orkestrar. Nyss nedbantade Västerås Sinfonietta fick inför torsdagens konsert ta emot kulturförvaltningens hyllningar för sin Grammis i kategorin ”Årets klassiska” under en egen ceremoni med rök och röda strålkastareffekter. Fjolårets hustonsättare Mats Larsson Gothe fanns på plats med statyetten. Liksom hans efterträdare (och tidigare kompositionslärare) Anders Nilsson, vars fjärde symfoni fick sitt uruppförande under kontrollerad ledning av Eva Ollikainen.

Av Nilssons symfonier är detta hans mest lyriska. Det börjar lugnt och smekande i largot, men långt ifrån idylliskt. Jag tänker på den typ av musik som i filmer brukar breda ut sig över ödelagda slagfält; här finns ett svidande vackert stråk av sorg och smärta. En acceptans av det förlorade, men också framtidshopp. Tredje satsen, adagiot, slår något oväntat ner med buller och bång, men slutar med en liten duett för flöjt och soloviolin. Vetskapen om att han snart skulle bli morfar fick Nilsson att komponera in ett ljust motiv – ”barnets motiv” – i finalen.

Det tematiska materialet är gemensamt för de fyra satserna som följer direkt på varandra i en sammanbunden helhet. Formen är inte alldeles tydlig, men förloppet är ändå lätt att följa med en tematisk utveckling och återtagning. Om någon lät gjuta en tonsättarbyst av Nilsson skulle den placeras mellan Beethovens och Mahlers. Han är de stora formernas mästare, även när resurserna är knappa och hans förhållandevis kraftfulla ”Fyra” gifter sig lätt med konserthusens senromantiska repertoar. Före paus blev det fagottfrossa med solistprisvinnaren Sebastian Stevensson. Först i Franz Berwalds sällan spelade konsertstycke, senare i Rossinis fagottkonsert med tveksam äkthet. Men oavsett vem som komponerade är det ett lika elegant som virtuost uppvisningsstycke för en solist som Stevensson, njutbart och nätt uppbackad av Västerås Sinfonietta.