Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Veronica Maggio på Stockholms stadion

Foto: Sofia Blomgren

Äntligen stod Veronica Maggio på Stadions scen och bevisade övertygande att även mollackord kan explodera.

4

Veronica Maggio
Stockholms stadion

”Man skulle vilja leva sitt liv i fucking konfetti”, sade Veronica Maggio medan en vit fjärilssvärm av papper reste sig över havet av uppsträckta händer. Hon var två tredjedelar in i sitt livs konsert, och man kan förstå att hon ville frysa tiden.

Popsångerskan som a-aldrig blir nöjd blev alltså första svenska kvinnliga soloartist att inta Stockholms stadion, som med ringmur i bränt tegel och flaggprydda signaltorn ser ut just som en fästning. ”Stadion” suckade hon tårögd vid flera tillfällen och visste knappt vad mer hon skulle säga. Van att längta förgäves eller ständigt dyka upp för sent befann hon sig nu mitt i det ögonblick som hon så sällan sätter ord på: festen själv.

Detta melankoliska temperament väckte frågetecken på förhand. En arena är inte bara en storlek utan en genre; hur gör sig instagramfiltrerade ballader i ett Stadion som vant sig vid handklapp och oöh-oöh-bröl? Frågan växte sig starkare efter glädjepillret Miss Li och den flåsiga dj-duon Sharks.

Men i stället för att anpassa sig efter formatet valde Veronica Maggio att bredda det. Det visade sig vara ett genidrag. För kan ni tänka er: en arenaspelning måste inte innehålla bredbenta gitarrmän med ena kängan på monitorhögtalaren. Den kan vara precis som Veronica Maggios tioårsjubilerande musik: sval, drömsk, nostalgisk.

Flera av kvällens toppar – ”Va kvar”, ”Verkligheten”, ”Dallas”, ”Storma tills vi dör” – utgjordes just av sådan peppdepp. Ett tillbakadraget kompband lämnade mycket rum för hennes läckert cigaretthesa soulröst och skuttande vita platådojor. Med en för henne ovanligt explosiv karisma gjorde hon till och med mollackorden till elektromagnetiska pulsvågor.

Det gjorde däremot inte hennes duettpartners, som var rena slukhål för energin: först en ovanligt mumlig Markus Krunegård och strax efteråt Eva Dahlgren och vaggvisan ”Vem tänder stjärnorna?”. Och när stele Petter Winberg stämde in i ”Gjord av sten” såg han ut att förstenas till en byst inför våra ögon. I kombination med mellansnack om diverse ”samarbeten” fick gästspelen en ryggdunkande och alltför vördnadsfull proffsmusiker-aura. Skit i dem, Veronica: nu är det du som är drottning.

Med ett undantag. För när Håkan Hellström kom in på scenen och Sveriges två popregenter arm i arm sjöng sin duett ”Hela huset” tappade publikens yngsta fattningen och brast ut i tårar.

”Allting har ett slut” sjöng duon ikapp med publiken. Och konfettin lägger sig till sist. Veronica Maggios musik handlar just om denna gravitation, om alla kroppars naturliga position i vila. Precis som hemmafrun ”Havanna Mamma”, som lämnar sin late man (här jublar den övervägande kvinnliga publiken särskilt högt), kan vi alla bryta oss loss även om melankolin till sist alltid återvänder.

Och för vildsjälar som Veronica Maggio kommer säkert denna historiska spelning att bli ännu en samling fimpar och tomflaskor att trampa runt bland. Men där och då skymtade vi lyckan, och kunde känna: ”Allt är bra nu.”

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.