Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Way out west 2017: The xx har vuxit till ett av samtidens stora band

The xx agerar som ett arenaband.
The xx agerar som ett arenaband. Foto: Alexander Tillheden/Rockfoto

The xx har lyckats växa till ett av samtidens största popband utan att behöva skaffa sig ett enda lager av hårdare skinn. DN:s Nils Hansson sammanfattar Way out wests andra dag.

Way out west, fredag

Artister: The xx, Major Lazer, Sa, Ryan Adams, Thee Oh Sees, Fatoumata Diawara & Hindi Zahra, Mac DeMarco, Feist

Scener: Flamingo, Azalea, Linné, Folkteatern

Mitt i The xx-konserten sjunger Romy Madley Croft ”Performance” helt ensam, till bara sin egen glesa elgitarr. Om hur allt hon gör och säger nu, efter att det tagit slut, bara är på låtsas. För att det ska se ut som om hon mår bra.

Och plötsligt är det som att den inbudna, viskande rösten växer i styrka, som att hon sjunger i samma brittiska soultradition som självaste Tracey Thorn. Klar, saklig och fullständigt närvarande.

Efteråt kramar Oliver Sim om henne, och det känns som att det inte alls är en gest riktad mot publiken. Några låtar senare, i ”Brave for you”, ska hon dessutom sjunga om hur hon får tvinga sig att alls våga ställa sig på scen.

Annars sjunger de båda nästan varje låt tillsammans. Om vartannat eller i stämmor. Två tysta, ömhudade röster som ältar och vrider på små bitar av sina förhållanden och sina känslor, i låtar som alltid håller tillbaka mer än de släpper fram.

Den ena med gitarr, den andra med en bas. Och så står Jamie Smith där bakom, med samplers, klaviaturer, elektroniska slagverk och några enstaka trummor. Som soloartist är han dj-stjärnan Jamie xx, och stod på just denna scen året före, men i den här tätt sammantvinnade gruppen är det de två andra som är frontfigurer.

När The xx kom fram var den stora sensationen hur tysta de var, hur inbundet viskande de båda sångarna sjöng, hur mycket luft och eko de långsamma indiepoplåtarna var uppbyggda av. Med årets succéalbum ”I see you” har det där modifierats något, närheten till dansmusiken har blivit tydligare och här finns flera refränger som gör att The xx nu kan stå på en stor festivalscen och faktiskt kännas som ett fungerande arenaband.

Men jag undrar om någon kan berömma en publik med en mildare värme. Det är som att de har lyckats växa till ett av samtidens största popband utan att behöva skaffa sig ett enda lager av hårdare skinn.

Skillnaden mot efterföljande Major Lazer kunde inte vara större. Laddade med rök, ljuskanoner, konfetti och dansare lyckas det amerikanska dj-kollektivet skapa en tokfrustande dansmusikshow med ungefär ett crescendo per minut och en känsla av att alla oräkneliga hitlåtar ändå får stå i bakgrunden för alla oräkneliga tillrop om hur kul vi ska ha tillsammans.

Jag smet i väg till Folkteatern nere vid Järntorget i stället, där efterfesten Stay Out West inleddes med att den osannolika debutanten Sarah Klang välte en fullsatt teaterlokal med en sorts hjärtekrossad Weeping Willows-tradition på steroider, i en mantel med orden ”Saddest girl in Sweden” och med en röst större än samtliga använda klichéer.

Annars var den sortens mer traditionellt inriktade artister i underläge på årets festival. Faktiskt hade Ryan Adams visst fog för sig när han manade publiken att passa på, efter honom skulle det inte bli några fler elgitarrer, bara usb-stickor.

Även om nu The xx spelade omedelbart efteråt. Men Ryan Adams traditionella countryrock tedde sig ändå märkligt offside här och nu, tillsammans med en publik som kunde ha varit större, trots att han denna kväll framstod som betydligt mer rak och pålitlig än hans långa rad av skivor ibland gett anledning till.

Inte för att det saknades alternativ. Som de hårdpsykedeliska veteranrockarna Thee Oh Sees från San Francisco, med dubbla trummisar, benhårt sammanbitna och flummigt friformiga på samma gång. Eller den tillfälliga duon Fatoumata Diawara från Mali och Hindi Zahra från Marocko (via Paris), som möjligen var bättre var för sig än tillsammans men i gengäld backades av ett sensationellt fransk-brasiliansk-malinesiskt band.

Medan kanadensiske Mac DeMarco stod på precis rätt plats i eftermiddagssolen och showade loss till en maklig musik av svajiga syntar och milda gitarrer, som egentligen bara inbjuder till avslappnat solstolshäng. Och landsmaninnan Feist jobbade hårt och koncentrerat på att ympa in några skålpund PJ Harvey-blues i sin noggranna singer/songwriter-rock, om än utan att finna den självklara formen för det.

Jag undrar dock om inte alla dessa skulle ha funnit en större publik tidigare år, innan fokus på dansmusikkulturen blivit fullt lika dominerande och en del tidigare publik slutade att känna sig inbjuden.

Läs mer: Way out west första dagen: Soulsångaren Frank Ocean det givna huvudnumret

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.