Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-20 13:23

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/annica-kvint-nar-nar-greta-effekten-byggbranschen/

Konst

Annica Kvint: När når Greta-effekten byggbranschen?

Sara Söderbergs offentliga verk "Köttet av en kvinnlig gud". Foto: Stella d'Ailly

I Norra Djurgårdsstaden har Sara Söderberg använt lokalt lermaterial i en offentlig skulptur. Annica Kvint frågar sig när vi också ska få se resurssnålt byggande.

På den smala parkremsan invid Husarviken i Norra Djurgårdsstaden står någonting som ser ut som en låg bänk av rosa tegelstenar. Det är ett konstverk av keramikern Sara Söderberg, som handslagit teglet själv av schaktmassor som blev över när det byggdes på Årstafältet. Tegel är ju gjort av lera och gruppen av skulpturer, som står här till och med oktober, är Söderbergs sätt att poängtera vikten av materialmedvetenhet

Det är ingen slump att hon placerat den just här. För Norra Djurgårdsstaden må kallas för miljöstadsdel, men de återanvända och/eller lokalt producerade byggmaterial som rimligtvis borde vara en del av en sådan, hittar man inte här. 

Stadsdelen stoltserade nyligen med Stockholms första plusenergihus, två byggnader ritade av arkitektkontoret Dinell Johansson. Med hjälp av solpaneler på fasaderna, optimalt vinklade sadeltak och inglasade balkonger kommer husen att alstra mer energi än de förbrukar. Det är naturligtvis bra, men de båda byggnaderna symboliserar samtidigt precis hur lång väg vi har kvar till en cirkulär ekonomi. 

Byggbranschen står i dag för 40 procent av jordens koldioxidutsläpp och hälften av den mängden kommer från själva byggprocessen och från framställningen av byggmaterial. Alltså är det otillräckligt att bara mäta energiförbrukningen när byggnaden väl står där. Självklart borde vi mäta även den energi som går åt för att producera såväl byggmaterialen som själva byggnaderna. 

Sett ur ett resursperspektiv vore det optimala att minimera byggandet över huvud taget. Att riva sparsamt och i stället byta funktion i befintliga byggnader så ofta det går. Det är omvälvande tankar för de allra flesta, men i delar av arkitektkåren börjar de slå rot. Kanske ligger arkitekternas framtid i att bli bäst på rekonstruktion? 

Sara Söderbergs verk ingår i Mossutställningars omfattande projekt ”Konstnärliga avsmyckningar”, som utgår från de fyra elementen och får en fortsättning redan i december. ”Jord” är det inledande temat och dagen efter vernissagen i Norra Djurgårdsstaden fortsätter evenemanget på Strömparterren med en ”diskussionsfestival om vår relationskris till jorden”. Ett tjugotal konstnärer gestaltar visioner i lera vid varsitt bord, men jag fastnar framför en liten scen där det pågår en debatt om cirkulär ekonomi. 

Anna Hult, forskare i hållbar stadsutveckling på Formas, beskriver Norra Djurgårdsstadens fokus på tekniska framsteg och tillväxt som ett typiskt exempel på ”ekomodernism”. Visst fyller stadsdelen en funktion som det nya skyltfönstret för svenska miljöteknikföretag som vill marknadsföra sig internationellt. Men en rättvis omställning handlar enligt henne snarare om att reparera och återbruka.

Nina Cyrén Wormbs, teknikforskare på KTH, menar att vi måste sluta leva i illusionen att ny teknik automatiskt ger välstånd och att tillväxt alltid är önskvärd: ”Sett till den värld med klimatutmaningar och vikande biologisk mångfald som vi lever i borde vi snarare skapa städer som fungerar i nedväxt”, är hennes konklusion.

Konstpubliken på Strömparterren hummar instämmande. Men själv hör jag i mitt inre frontalkrocken mellan två helt olika värdesystem. Att Greta-effekten har nått Strömparterren är tydligt. Men när når den byggbranschen?