Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konst

Att bli sedd är också att se

Är bilden av människan dömd att stanna på ytan? Jessica Kempe spanar i samtidskonsten efter det unikt personliga, efter liv och andning. Och hon hittar ett nytt medborgarporträtt.

Människan i samtidskonsten - hur syns hon? Främst genom de kulturella och mentala filter genom vilka hon betraktar och blir betraktad. 1980- och 90-talskonsten granskade envist de lager av stereotyper, ideal, fördomar och definitioner som lägger sig i vägen för bilden av personen. Med konstnärer som Cindy Sherman, Robert Mapplethorpe, Lena Cronqvist och Marianne Lindberg De Geer blev vi varse hur människan gör de tillskrivna rollerna till sina egna.

Jag minns fortfarande hur konstnären Carrie Mae Weems uttryckte sin sorg över kategoriseringarnas osynliggörande. I hennes utställningsrum på Moderna museet 1999 betitlat "Härifrån såg jag vad som hände och jag grät" fylldes väggarna av fotografier föreställande mörkhyade personer som i stället för sina namn försetts med textade funktionsangivelser på vilka det stod: en antropologisk debatt, en negroid typ, ett fotografiskt ämne eller en vetenskaplig profil.

Carrie Mae Weems sammanfattade bildkonstens rastlösa kärnfrågor. Att bli betraktad är inte detsamma som att bli sedd. Vem och vad bestämmer hur en människa ser ut? Vad är ett utseende? Kan människan alls ge sig till känna annat än genom summan av de tusen sätt hon ser och blir sedd på? Är bilden dömd att stanna vid människans sociala yta formad av beteendekoder, tillhörigheter och yttre personlighetsdrag?

Att ge en illusorisk skymt av det unikt personliga, av något som liknar liv och andning, är det realistiska porträttets magiska utmaning. Om modellens subjekt förmår överrösta konstnärens överföringar och tränga ut genom det konstnärliga stiltäcket uppstår ett omskakande möte. Kanske har samtidskonsten först nu hunnit tillbaka hit, till studiet av modellen som eget och oberoende subjekt.

Det var min omedelbara tanke när jag såg Angelica Kristenson Aurelius tre stora och uppmärksammade porträtt på Vårsalongen denna vinter. I mötet med dem skedde något nytt. Ut ur teckningen, måleriet och de färgmättade bakgrunderna bröt sig helt vanliga ansikten fram. Så oförställda, konstlösa och hudfärgade att de i kontrast till sin traditionstunga inramning först såg avvikande ut. Tills ögat vant sig och tyckte sig se människor på tillfälligt besök i konsten. En effektiv synvilla som med sin medvetna spänning mellan tradition och person säger något om hur konsten styr förväntningarna på hur en människa bör se ut.

På Modernautställningen 2006 åstadkommer tecknaren Oskar Korsár en liknande kollision när han låter bilden av en tunn spretig flickkropp stämma möte med Matisses böljande kvinnoornamentik.

Nu visar Konstakademien i Stockholm tjugofyra porträtt av Angelica Kristenson Aurelius från 2001-06 (tom 16/4). För konstnären, som slutade måla efter Konsthögskolan i Stockholm 1984 för att först gå i ide på Öland, sedan arbeta som mentalskötare, därpå utbilda sig till bibliotekarie och till sist återuppta måleriet, är utställningen ett genombrott. För diskussionen om människan i samtidskonsten är den en ögonöppnare. Här återtar modellen sin jämställda plats i porträttmåleriet.

Bekvämt sittande på en stol med ett Mona Lisa-leende på läpparna sticker Barbaras (2004) naturalistiska ansikte upp ur en Matisse­aktigt gråmålad joggingdress avgränsad med svarta konturer. Mot den mörka bakgrunden ser hennes hårslingor utklippta ut som hade hon lånat konsten för att synas bättre. Med sina stora, knäppta Picassohänder tittar hon ut ur traditionen. Kristenson Aurelius vet konstens makt över modellen. Det gjorde också Francisco Goya när han lät den spanska kungafamiljens verkliga ansikten bryta sig fram genom klädedräktens grannlåt.

Hos "Helena" (2004) är ansiktet, händerna och gympadojorna hennes egna, medan tröjan, byxorna och stolen tycks stiliserade till stödjande och klingande ackompanjemang. Försjunken i egna tankar med blicken i fjärran vänder hon sin ena sida socialt utåt och sin andra privat inåt.

Angelica Kristenson Aurelius målar efter levande modell. Hon är noga med att arbeta sittande i jämnhöjd med de avporträtterade som själva bestämmer den skönaste ställningen. Samma antimanliga position intog Berlinmålaren Lotte Laserstein i modellmålningen "Min ateljé" 1928. I Kristenson Aurelius målningar "Lone" (2005) och "Sleeping beauty" (2003) valde modellerna att under sittningen falla i sömn. Konstnären målar dem taktfullt: först ansiktet i flera dagar, så händerna och till sist inramningen eller "organisationen" med hennes eget ord. Så bryter hon konstnärens patriarkala överordning och gör modellen delaktig i den konstnärliga processen. Mellan modell och konstnär uppstår något tredje. Att se är också att själv bli sedd, att bli sedd är också att se.

Kanske pekar hennes tecknade målningar framåt mot ett nytt slags medborgarporträtt. Men också bakåt mot en realistisk porträttradition som för en tid hoppades över. Det är tidslogiskt att som Kristenson Aurelius återkalla konstnärerna Alice Neels (1900-84), Lucian Freuds (1922-) och Alberto Giacomettis sköra och skärskådande människostudier.

Angelica Kristenson Aurelius bilder får mig att betrakta Helene Schjerfbecks självporträtt med nya ögon. På Malmö Konstmuseums stora utställning (tom 17/4) ser jag hur hon mödosamt lösgör sitt eget ansikte ur traditionernas grepp. För att framkalla ett destillat av emblematiska tecken. Helene Schjerfbeck lånar inte konsten, hon gör om den.

Nära Kristenson Aurelius utställning visar Galleri Olsson målningar av Ulrika Lundberg (tom 2/4). I hennes bilder förhåller det sig tvärtom. Här är människan utraderad. Kvar är bara hennes yttre attribut; glasögonen, skjortan, nätstrumporna och kjolen. Ändå syns hon. I samtidskonsten fortsätter människans ojämna kamp mot blickar, bilder och iklädnader med makt att både osynliggöra och framhäva.

Bild

I Angelica Kristenson Aurelius

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.