Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 17:23

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/birgitta-rubin-nationalmuseum-ska-vara-tillgangligt-for-alla/

Konst

Birgitta Rubin: Nationalmuseum ska vara tillgängligt för alla

Bild 1 av 7 Skulpturgården
Foto: Anna Danielsson/ Nationalmuseum
Bild 2 av 7 David von Krafft, porträtt av miniatyrmålaren Andreas von Behn ca 1700.
Foto: Linn Ahlgren/ Nationalmuseum
Bild 3 av 7 Gerda Tirén, ”En moder” 1884, nyförvärv.
Foto: Stockholms auktionsverk
Bild 4 av 7 Möbelgrupp av Carl Hörvik från 1925, nytt i samlingen.
Foto: Nationalmuseum/ Anna Danielsson
Bild 5 av 7 Uno Åhrén, skåp från 1924 kallat ”Edens lustgård,” även benämnt ”Paradisskåpet”, nytt i samlingen.
Foto: Nationalmuseum
Bild 6 av 7 Sylvia Stave, nysilverkanna 1930-tal, nyförvärv.
Foto: Erik Cornelius/ Nationalmuseum
Bild 7 av 7 Miniatyr av Adélaïde Labille-Guiard från 1779, nyförvärv.
Foto: Bodil Karlsson / Nationalmuseum

Nya Nationalmuseum anklagas för ”genusmoralism” och för att svika sitt uppdrag. Birgitta Rubin ser röda skynken och missförstånd i museidebatten, men också fog för viss kritik.

Mottagandet av nyrenoverade och omstrukturerade Nationalmuseum har varit överväldigande positivt. Snart ett år efter nyinvigningen närmar sig besökssiffran en miljon och majoriteten av alla konstkritiker har i likhet med mig hyllat resultatet, med smärre anmärkningar. Exempelvis avsaknad av verksskyltar i skulpturgården eller att vissa mästerverk antingen saknas eller inte kommer till sin rätt i den förtätade och mixade samlingspresentationen. 

Läs mer: Nya Nationalmuseum är decenniets konsthändelse 

Men en sak har retat upp ett flertal debattörer; genusperspektivet. Ett återkommande rött skynke som jag känner igen från museidebatten häromåret, där kritikerna såg en politisk styrning av museerna även i postkoloniala och normkritiska perspektiv.

På Nationalmuseum är det särskilt några vägg- och verkstexter i Tidslinjens avsnitt 1870-1910 som väckt indignation. Senast en insändare i Expressen (14/8) som dundrade om ”genusmoralism” och ”beskäftig” textinformation, medan Per Gedin i sin debattartikel i DN (17/9) talar om ”en fyrkantig lektion i feminism” .

Han är även upprörd över att våra hävdvunna nationalmålare Anders Zorn och Carl Larsson är så klent representerade och dessutom med verk som är utspridda under olika underrubriker. Ja, de folkkära ABC-målarna (Anders, Bruno, Carl), som i åratal sålt guld på auktionerna, är sannerligen snålt representerade.

Men det är liksom poängen. 

Nyhängningen demonstrerar viljan att komma bort från den traditionella konsthistorieskrivningens enögda fokus på manliga, heterosexuella målarhjältar, som ju dessutom knappast är underrepresenterade på andra svenska konstmuseer. Och i såväl Zorns som Larssons fall även kan ståta med personmuseer.

Omgjorda samlingspresentationer – genreöverskridande, kontextualiserade och kompletterade med tidigare negligerade konstnärskap – är en trend i hela museivärlden, precis som Nationalmuseums nya chef Susanna Pettersson framhåller i sitt svar (DN 23/9). Många museer har på senare år ansträngt sig för att täppa igen besvärande hål i samlingarna. Åtgärda blinda fläckar i historieskrivning. Främst har det handlat om att inkludera kvinnor men även att lyfta fram marginaliserade stilar samt minoritetsgrupper och tidigare tabubelagda ämnen. 

H.M. Konungen klipper bandet till Nationalmuseum, vid den storståtliga invigningen Foto: Linn Ahlgren/ Nationalmuseum

Det senare syns på nyinvigda Stockholms stadsmuseum, som luftar allt från latrintömning till slavhandel, häxbränning och homosexuell subkultur. Moderna museet ses som ett internationellt föredöme i sin kvinnosatsning och har äntligen börjat köpa in verk även av samiska konstnärer. Nationalmuseum har grävt i sina magasin och aktivt kompletterat samlingen med verk av kvinnor, men också från vissa stilepoker, som länge obegripligt underskattade Swedish grace. 

En sak är dock säker, att intåget av sociala medier och interaktiv teknik fått dagens museer att lyssna mer på sin publik

Det gör mig lycklig att nu få möta Julia Becks ljusskimrande flodlandskap, Carl Hörviks och Uno Åhréns praktfulla skåp från 20-talet och Sylvia Staves stilrena silverkannor. Likaså det länge bortsorterade porträttet av miniatyrmålaren Andreas von Behn från år 1700, den värdigaste framställningen av en kortvuxen person som jag har stött på i historien.

Julia Beck, ”Sista solstrålen”, 1888 Foto: Anna Danielsson/ Nationalmuseum

Till dem som högljutt gnäller över en upplevd politisering av museerna i dag vill jag påtala två saker. För det första att de historiska museisamlingarna i allra högsta grad varit hårt vinklade, med sin månghundraåriga ideologiska spegling av samhällets patriarkala maktstrukturer. 

För det andra att förändringstrycket på museerna huvudsakligen kommer inifrån, från den egna professionen och konstvetenskapliga forskningen. Och från publiken, i kölvattnet av omvälvande samhällsfaktorer som identitetspolitik, globalisering och digitalisering. 

Förra året klubbade Sveriges riksdag dessutom en museilag baserad på principen ”armlängds avstånd”, vilket säkrar museernas oberoende i förhållande till klåfingriga politiker. I instruktionen till Nationalmuseum finns däremot en yttre ram; ”verksamheten ska vara en angelägenhet för alla människor i samhället”.

Att ”museet svikit sitt uppdrag” är verkligen överord från Per Gedin, med begränsade bevis. Men därmed inte sagt att kritiken är helt grundlös. Vägg- och verkstexter ska även i min mening hålla sig till grundfakta. Basta. Basinformation om tiden, konstnärerna och verken bör vara så neutral som möjligt, och undvika tillskriven mening eller tendensiösa kopplingar.

Motsatsen till detta har bland annat väckt protester från flera recensenter av Modernautställningen 2018. Och i fråga om Nationalmuseums basutställning tycker även jag som övertygad feminist att exemplet med verkstexten till Courbets ”Jo, den vackra irländskan” går över gränsen.

Fördjupningar med angelägna frågeställningar, mångfasetterade perspektiv och kopplingar till ny forskning bör vara lättillgängliga för den publik som så önskar, i linje med museet som ”en angelägenhet för alla”. Men detta material kan med fördel läggas i appar, katalogtexter eller användas som diskussionsunderlag vid visningar.

Att låsa läsningen med övernitisk, tendensiös retorik är ju återigen att smalna av publikens konstupplevelser, enligt gammalt receptet med en auktoritär avsändare som styr en passiv mottagare.

Men jag ser också en rakt motsatt trend i konstvärlden, som är minst lika problematisk. Knappt någon information alls. Praktexempel är Documenta 14 för två år sedan, med den sämsta vägledning jag någonsin varit med om, särskilt som denna internationella mastodontutställning introducerade en mängd nya konstnärsnamn som få eller ingen hört talas om... 

Jag har hört alla möjliga och omöjliga argument för detta neurotiska förhållningssätt till information. Att skyltar stör upplevelsen, att konsten ska stå för sig själv, att väggtexter skriver folk på näsan och självständig ”forskning” istället ska uppmuntras. 

Det är lätt att säga för dem som besitter förkunskaper och är en elitistisk hållning, rent av oförskämd mot såväl den breda publiken som konstnärerna. Själv blir jag vansinnigt irriterad av att behöva springa fram och tillbaka för hitta rätt skyltar till rätt verk, den mest basala informationen om upphovsperson, titel och årtal. Snacka om att störa konstupplevelsen!

Generellt tycker jag också att trenden med tematiserade utställningar gått för långt, på bekostnad av mer klargörande kronologiska framställningar – som gör det enklare för publiken att följa konstens och konstnärernas utveckling. Per Gedin har fog för åsikten att Nationalmuseums presentation är rörig just i tidsperioden kring förra sekelskiftet.

Samtidigt förstår jag svårigheten att gruppera verk och linjärt beskriva denna epok. Tendenserna löper parallellt, korsar varandra, går över nationsgränser och blandas hej vilt. Dessutom producerades fortfarande nationalistiska schabrak som ”Karl XII:s likfärd”. Jag avundas inte museets intendenter som försökt bringa lite reda i virrvarret av strömningar, med mer eller mindre lyckade teman. 

Våra museer är mitt uppe i en dynamisk omstöpningsfas, ett korsdrag som vi skildrade i DN i artikelserien ”Museerna och framtiden” 2015. Det är ingen slump att ICOM (International council of museums) sedan en tid hett diskuterar en ny definition av vad ett museum är och bör vara.

En sak är dock säker, att intåget av sociala medier och interaktiv teknik fått dagens museer att lyssna mer på sin publik. Nationalmuseum har exempelvis åtgärdat efterfrågan på verkstitlar i skulpturgården och har ambitionen att rotera cirka 300 verk om året i basutställningen. Det dammiga museet, där inget förändrats på hundra år, är ett minne blott.