Birgitta Rubin: Sagolik superrealism i storformat

Fotorealismen och popkonsten var två populära stilar som korsade varandra i 1960- och 70-talets nyrealistiska våg. Med utvecklingen av såväl konsumtionssamhället som digital teknik har vi nu fått en explosion av fotobaserat och superrealistiskt måleri. På bara en kort gallerirunda i Stockholm hittar jag tre utställningar, som visar hur vital och mångskiftande strömning är.

Ulla Wiggen var själv med när det begav sig på 60-talet, i några år assistent till den kände popkonstnären Öyvind Fahlström. Själv målade hon strama, hyperrealistiska målningar av kretskort och elkomponenter i olika apparater. Men Wiggen valde en bana som psykoterapeut och har först i pensionsåldern återkommit som målare.

Hennes lilla utställning på Belenius, med blott nio verk, är samtidigt så tät att jag önskar den en stor publik. Wiggen är en extremt driven målare, som efter att ha skärskådat innanmätet i maskiner nu närsynt blickar in i irisar och hjärnor.

Irisarnas form går igen i cirkelrunda, mjukt buktade dukar, med minutiöst målade regnbågshinnor. I mitten pupiller likt mörka brunnar, som är rent magnetiska. Det är även tvärsnitten av hjärnor, vars blomkålslika former är utskurna i pannå och sakta snurrar.

Det är lätt att se kopplingen mellan Wiggens målningar då och nu, mellan kommunikations- och reglercentrum i maskiner respektive människor. Men de roterande hjärnhalvorna har fått titeln ”Golem”, en antropomorf, mystisk varelse i judisk folktro, vilket laddar verken med magisk realism. Och ögat sägs ju vara själens spegel – samtidigt som en pupill svarar på ljus som en slutare i den analoga kameran.

Även Martina Müntzings måleri är superrealistiskt och mångbottnat. Men på Galleri Olsson är panoramamålningen ”I morgon är en annan dag” en hel utställning i sig, i en enda duk.

Precis som fotorealisten Ola Billgren på sin tid har Müntzing i flera år målat scener ur vardagen, med nära och kära. I den nya, tre meter långa duken syns hennes två barn och två vänner i yngre tonåren håglöst hänga i en soffa, med en hund snusande i mitten, mot en skisserad Stockholmsfond.

Det är en fantastisk målning med museala kvaliteter. Den dystra stämningen ger associationer till Peter Tillbergs klassiska klassrumsmotiv ”Blir du lönsam lille vän” från 1971, men huvudinspirationen är Lotte Lasersteins nysakliga ”Abend über Potsdam” från 1930. Där är fem judiska unga människor och en hund samlade runt ett matbord på en balkong, i ett ödesmättat skymningsljus.

Framtidsutsikterna för dagens unga är heller inte särskilt upplyftande – en dystopisk tidsanda som Müntzing förmedlar skarpt men ömsint.

I hennes målning är ungdomarnas kläder, skor och armband tidsmarkörer (men mobiler lyser med sin frånvaro). Gå nära inpå detta utsökta måleri, där minsta hudveck, nagel, hårslinga och söm är skildrad med yttersta omsorg!

Själv tog jag för givet att Müntzing använder fotografiska förlagor. Men enligt uppgift målar hon inför modell, troligen dock med stöd av foto i detaljarbetet, med tanke på att verket tog två år att slutföra.

Martin Wickström tillhör generationen postmoderna målare, som eklektiskt lånar uttryck från populärkulturen och reklamen, liksom popkonsten och fotorealismen. Wickströms utställning på Galerie Forsblom är omfattande och ”Paradiso” i titeln syftar på den nostalgiska filmen ”Cinema Paradiso”.

Själv blickar Wickström tillbaka på sin barndom i Finspång, baserat på faderns efterlämnade diabilder, 5 322 stycken.

Här skrattar jag igenkännande, för även min pappa efterlämnade ett berg av foton och var ingenjör, precis som Wickströms pappa (och Wiggens). Våra föräldrar tillhörde den första generationen som relativt billigt kunde köpa kameror, resa utomlands och stolt dokumentera – allt.

Till ett bildspel har Wickström plockat ut drygt 100 bilder, där modern ler och tittar in i kameran – utom i den näst sista, frånvända bilden, följt av ett tomt landskap.

I utställningen vibrerar en vemodig ton, saknaden av en svunnen tid, uppväxten i det trygga folkhemmet. Här finns en rad underbara målningar: som där gossen Martin badar i den mörka sjön Skiren, utsikten från pojkrummet genom persiennerna, vrålåket på väg i ”Vinter i Kanada”.

I några verk använder han, likt Ola Billgren på 60-talet, en montageteknik med delade dukar, där bildelement från varierande källor effektfullt krockar. Målningarna ”Into the blue” och ”Out of the red” tillhör det bästa han gjort.

Bortsett från ett par målningar med hårdare ljus och stumma färger, är detta sammantaget den starkaste utställningen jag sett av Martin Wickström.