Den förödande branden i Notre-Dame de Paris har genererat många fantasifulla förslag till tak och spira i ny form. Kort efter branden i april utlyste Frankrikes premiärminister en designtävling, som genererat skisser på allt ifrån en spira av kristall eller ljusprojektioner, till en korsformad swimmingpool och ett växthus på taket. 

Men nu är det officiellt, skriver nättidskriften The Art Newspaper: ”nya Notre-Dame kommer att se ut som gamla Notre-Dame”. Franska parlamentet har klubbat en lag som fastslår att katedralen måste återuppbyggas på ett sätt som ”bevarar monumentets historiska, konstnärliga och arkitektoniska intressen”, med hänvisning bland annat till dess status som UNESCO:s världsarv. 

Detta sätter punkt för den hätska debatten mellan traditionalister och modernister. Själv hade jag röstat för en nykonstruktion av den belgiske konstnären Wim Delvoye, sedan länge inspirerad av Eugène Viollet-le-Duc. Den gotikvurmande arkitekten som på 1800-talet renoverade katedralen och ritade den nygotiska spiran som kollapsade i branden.

Samtidigt som om- och påbyggnader genom historien talar för ett nutida tillägg, förstår jag verkligen vördnaden inför detta åttahundra år gamla mästerverk. Notre-Dame är av goda skäl Frankrikes andliga centrum, en symbol för Paris och en turistmagnet som genererat 13 miljoner besök per år. Enligt The art newspaper är donationerna till återuppbyggnaden uppe i en miljard euro.

En ny byrå ska koordinera den extremt komplicerade operationen. En lång rad kulturarvsspecialister, arkitekter och byggnadstekniker är redan städslade. Och – får jag hoppas – experter på brandsäkerhet. Enligt den TV4-sända dokumentären ”Notre-Dame i lågor” publicerades en larmartikel bara några dagar före katastrofen, som varnade för den usla brandberedskapen i just Notre-Dame.