Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konst

Birgitte Söndergaard med konsten i huvudrollen

Birgitte Söndergaard är en av våra mest framgångsrika kändiskonstnärer. Men vägen till ett respekterat konstnärsskap har varit lång. DN Sommar har träffat den färgstarka skådespelaren som förverkligat sina drömmar.

Han var lärare på högstadieskolan i Vänersborg. De kallade honom Stygge Sigge Stencil. Birgitte Söndergaard får något mörkt i blicken när hon tänker på honom.

Under en lektion i socialkunskap frågade han vad eleverna ville jobba med. Stygge Sigge ville veta hur deras drömmar såg ut.

– Jag sa att jag ska bli skådespelare eller konstnär. Då tittade han på mig och sade ”jaha, ska du flytta till månen också…”, berättar Birgitte Söndergaard på överdrivet bräkande västgötska.

Hon blir tyst en liten stund. Det är ett minne som sitter djupt. Sedan ler hon belåtet. Bara några år senare såg hon till att Stygge Sigge fick äta sina sarkasmer till frukost. Hon kom in på Scenskolan i Göteborg och övergav uppväxtens Vänersborg. Nyutexaminerad fick hon fast jobb på Norrköpings stadsteater. På en gång.

Det lilla genombrottet kom med en roll som strippa i farsen ”Inte nu, älskling!” på Vasa­teatern i Stockholm där hon spelade mot bland andra Carl-Gustaf Lindstedt. 1988 spelade hon Stig-Helmers flickvän i den tredje Sällskaps­resan-filmen. En braksuccé som lockade 1,5 miljoner biobesökare. Då kom det stora genombrottet.

Första gången hon insåg att hon var känd var i samband med att hon syntes i den påkostade SVT-serien ”Det var då”. Ett tecken på tv:s totala maktposition vid den här tiden. Den som medverkade i ett populärt program blev folkets egendom.

– Då var det kört. Då var man inte obefläckad längre. Men jag tänkte inte så mycket på det. Det blev en del av vardagen. Jag tog för givet att de flesta jag träffade visste vad jag hette.

Länge höll hennes tillvaro ett vansinnestempo. Det var tv- och filminspelningar på dagarna och teater på kvällarna. Och ungefär här tappade hon fotfästet.

– Jag började undra vart jag hade tagit vägen.

Trots att karriären som skådespelare och programledare blomstrade hade hon aldrig släppt tanken på att bli konstnär.

– Jag hade egentligen ingen bästa kompis när jag var liten. Jag var nog lite mobbad, faktiskt. Men det struntade jag i för jag hade mina färger. Jag var alltid glad när jag målade. Det låter banalt och enkelt. Men det var enkelt för mig. Jag sa alltid till mina klasskamrater att de skulle köpa sig ett ritblock och några pennor när de var ledsna.

Under den här tiden av förvirring bestämmer sig Birgitte Söndergaard för att börja om. Hon tryckte på livets reset-knapp.

– Och samtidigt skiljde jag mig. Förmodligen gick jag väl igenom något slags kris. Men det var faktiskt inte ångestladdat alls. Det kändes bara bra. Min plan var att ta ett sabbatsår och måla.

När året passerat var hon så lycklig att hon inte kunde sluta måla. Så hon fortsatte. Hösten 2014 firade hon 10-årsjubileum som konstnär.

Det är en ljum högsommardag när DN träffar henne i ateljén på Östermalm i Stockholm. Gatorna är tomma. I ateljén som ligger inhyst i en källarlokal en halv trappa under jord är det färg överallt. På väggarna. På strömbrytarna. På kaffebryggaren och på den lilla stereoanläggningen. Det finns till och med några stänk i taket. Golvet ser ut som om Jackson Pollock har nyst på det. Men så är också Birgitte Söndergaards vilt expressionistiska konst rik på färg. Både bildligt och bokstavligt. Strax innanför dörren står en akvarieliknande behållare i plexiglas. Den är fylld till bredden med förvridna och urklämda färgtuber, säkert hundratals.

Det har hänt att hon jämförts med Bengt Lindström, den store koloristen. På detaljnivå är det en koppling som slirar. Men den brinnande kärleken till just färg är något som förenar dem. Det ska visa sig finnas en fysisk koppling också. Hon visar några silverblanka plåtburkar.

– Känn på dem, testa att lyfta dem, säger hon förväntansfullt.

Burkarna är så tunga att de är svåra att rubba. Hon förklarar att de innehåller Bengt Lindströms färg. Specialblandningar från Nordsjö färg. Gjorda just för honom. Det är de ohemula mängderna med pigment som gör dem så tunga, förklarar Birgitte Söndergaard.

Nu är hon alltså konstnär – och skådespelare. Samtidigt. Den 14 oktober har hon premiär på Boulevardteatern. Då spelar hon mamma i en nyskriven pjäs av Staffan Götestam.

Men tack vare sin relativa berömmelse är hon dessutom något mer, nämligen en kändis. Rent logiskt skulle hon därmed kunna beskrivas som en kändiskonstnär. Ett både infekterat och förklenande begrepp med en eftersmak av kitsch. Det skapar gärna associationer till egocentrerade celebriteter som kladdar och har sig utan någon som helst självrannsakan – och som får hållas för att ingen vågar ge dem uppriktig kritik. Typexemplet är filmstjärnan Sylvester Stallone vars hysteriska målningar får Hollywoods konstkännare att skruva besvärat på sig. I USA ligger gallerier som inriktat sig på kändiskonst, ofta i turisttäta områden som Las Vegas och Beverly Hills.

Men Birgitte Söndergaard livnär sig på sin konst. Det har hon gjort i snart ett decennium nu. Hon är alltså per definition en professionell konstnär. Hon har ställt ut på Avesta Art och i Milano. 2007 var hon som enda svensk inbjuden att delta i La Societé Nationale des Beaux-Arts årliga samlingsutställning på Louvren i Paris. Bekräftelse så det räcker och blir över.

Men just detta med kändisskapets mekanismer är något som hon grubblar över ibland.

– Jag kan inte säga att det är något som inte påverkar mig. För det gör det. Men jag bryr mig inte lika mycket i dag. Förr var identitet oerhört viktigt för mig.

Hon säger att berömmelse skapar en obalans.

– Det är lite tråkigt. Jag vill vara ett blankt papper. Jag gillar möten. Det är orättvist om den jag möter redan har tjuvkikat på mig. Då har den personen en bild av mig redan innan vi träffats. Det stör mig. Jag kan ju inte påverka den här föreställningen. Efter alla dessa år som konstnär så har jag också märkt att det där inte är någonting som går att tvätta bort.

Hur påverkar kändisskapet ditt konstnärskap?

– Till en början blev jag irriterad på att folk bara såg mig när de tittade på min konst. Då kunde de säga ”jahaja, det där kunde ju en apa ha gjort”. Eller så menade de att målningarna aldrig skulle ha ställts ut om jag inte var känd. Mitt kändisskap stod i vägen, helt enkelt. Det var skitjobbigt. Men sedan började jag tänka att det kanske ändå fanns något positivt med det där. Det fick mitt namn att stå ut.

Hon berättar att hon ibland kan känna en avundsjuka gentemot konstnärer vars namn inte kommer lastat med associationer.

– Men nu har jag inte gjort några större roller på flera år. Därför dyker det upp folk med jämna mellanrum som inte vet att jag är skådespelare. Då blir jag jätteglad. Då handlar det bara om konsten. Det händer allt oftare. Samtidigt kan jag ju inte gärna bli arg om någon åker 40 mil till min utställning bara för att få träffa mig.

Du jagar inte ut dem ur galleriet?

– Nej, Gud nej. Det finns ju en kärlek i detta och det gör mig rörd. Nyligen hade jag en utställning i Ystad och vi skulle just stänga. Då ringde det ett sällskap som hade åkt från Jönköping. De bönade och bad att vi skulle hålla öppet lite till. Jag vet vilka de är. De har kommit på mina utställningar tidigare och de har inte alls råd att köpa en tavla för 180 000 kronor. Men jag satte mig ner och väntade.

Kändiskonstnären anklagas ofta för att få saker gratis. Har du fått något gratis?

– Ja! Det är väl självklart…

Hon blir avbruten av den cremefärgade labradoren Mary som ligger på golvet. Den tittar längtansfullt ut genom den öppna dörren. Vovven börjar bli rastlös och gnäller tyst.

Hon betonar samtidigt att det konstnärliga etablissemanget, där bland annat Dagens Nyheters konstkritiker ingår, inte har brytt sig ett jota om hennes målande.

– Kritikerna är jättedåliga på att komma och recensera. Skitdåliga. Men jag måste ju leva på min konst. Därför uppfattas jag säkert som för kommersiell. Jag är beroende av att folk tycker om min konst. Men det enda sättet att hantera de här frågorna är ju förstås att bara jobba vidare. Att måla, måla, måla.

Foto i text: Fredrik Funck

Fakta. Birgitte Söndergaard

Född: 1957.

Familj: Två döttrar, labradoren Mary.

Bor: Stockholm, har ateljé på ­Östermalm.

Bakgrund: Gick ut scenskolan i Göteborg 1981. Har gjort både teater och film. Ledde populära tv-program som ”Spårlöst försvunnen”. Firade 10-årsjubileum som konstnär i höstas.

Aktuell: Ställer ut regelbundet som konstnär runt om i Sverige. Har premiär på Boulevardteatern i höst.

Fakta. Fler kändiskonstnärer

Carolina Gynning

Gjorde sin första utställning 2004. Hennes färgstarka måleri har i dag expanderat till att även omfatta en framgångsrik designverksamhet. Hon är en av de dyrare kändiskonstnärerna. Hennes större målningar kostar över 100 000 kronor.

Bob Dylan

Hans Matisse-inspirerade pasteller har bland annat hängt på National Portrait Gallery i London. Utställningen imponerade stort på The Guardians utsände. Dylan har också övertygat den rockande kollegan John Mellencamp att börja måla.

George W Bush

Inspirerad av Winston Churchill, som upptäckte måleriet vid 40 års ålder, fällde ex-presidenten upp staffliet efter att han lämnat Vita huset. Han lärde sig måla med hjälp av en tecknar-app. De små och naivistiska målningarna har överraskat många med sin vemodiga ton.

Christer Sandelin

I tv-programmet ”Så mycket bättre” berättade Sandelin att han ofta får erbjudanden om att återuppta sin framgångsrika popkarriär. Men han har konsekvent satsat på måleri och fotografering.

Regina Lund

Mångsysslare som blev riksbekant efter en roll i supersåpan ”Rederiet”. Genom åren har hon varvat musik med konst. Fokuserar främst på kolteckningar och målningar.

Olle Ljungström

Från tonårsidol i Reeperbahn via en kritikerhyllad solokarriär till en tillbakadragen konstnärstillvaro ute på vischan. I en intervju har han påpekat att man kan vara världens sämsta konstnär och ändå vara en konstnär.

Ulf Lundell

Har målat sedan slutet av 80-talet. Säger att han gärna skulle bli konstnär på heltid eftersom han uppskattar måleriets ordlöshet. Hans större målningar kostar runt 40 000 kronor. Men kritiken har bitvis varit sval. Ystads Allehanda dömde tidigare i år ut hans konstnärskap som en bluff.

August Strindberg

Vår förste kändiskonstnär. Länge sågs hans dramatiska naturmotiv som amatörkonst. I dag finns han representerad på både Nationalmuseum och Nordiska museet. 2007 såldes ”Alplandskap 1” för 29,4 miljoner kronor på Sothebys i London.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.