Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-20 01:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/bokrecension-sigrid-schauman-beharskade-bade-palett-och-penna/

Konst

Bokrecension: Sigrid Schauman behärskade både palett och penna

Bild 1 av 4 Sigrid Schauman ”Landskap från Norditalien”, 1959.
Foto: Harri Heinonen/ Mikkelin taidemuseo
Bild 2 av 4 Sigrid Schauman som 29-åring 1906. SLS arkiv.
Foto: Janne Rentola
Bild 3 av 4 Sigrid Schauman, ”Sommar”, 1925.
Foto: Stella Ojala/Amos Rex
Bild 4 av 4 Sigrid Schauman ”Villa Aurelia”, 1953.
Foto: Matias Uusikylä/Villa Gyllenberg

Konstskribenten Camilla Granbacka har författat en detaljerad och rikt illustrerad biografi om den finlandssvenska konstnären Sigrid Schauman, även aktuell i en utställning på Villa Gyllenberg i Helsingfors.

”Akta dig, Siggan är i faggorna!” Varningen viskades mellan skrivborden på Hufvudstadsbladets redaktion i Helsingfors varje gång konstnären Sigrid Schauman klev in. Över 80 år gammal, kom hon oombedd för att muntligen leverera sina ståndpunkter i 1960-talets konstdebatter. Även ledarskribenterna gavs handfasta råd: kritisera president Urho Kekkonens vänskapliga hållning gentemot Sovjetunionen!

Alla journalister gillade förstås inte den gamla damens gafflande; inte så konstigt att hennes entréer utlöste larmsignal. Själv blir jag däremot odelat upprymd över att läsa om saken i Camilla Granbackas biografi ”Sigrid Schauman. Med palett och penna”. Så befriande, tänker jag, att en kvinna kunde bete sig som en riktig… gubbe!

Som dotter i adelsfamiljen Schauman var hon emellertid mer präglad av klass och mindre av könstillhörighet. Samtidens förväntningar på kvinnor ignorerade hon; som ensamstående mor försörjde hon sig i tre decennier som konstkritiker och hade vid 33 bott både i Köpenhamn, Paris, Italien och Egypten.

Sigrid Schauman föddes 1877 och var egentligen främst konstnär, med utbildning vid Finska konstföreningens ritskola, välkomnad efter att kvinnor länge hade varit portförbjudna vid konstakademierna. Under denna period var hon pionjär och bland lärarna fanns ännu en; den 15 år äldre Helene Schjerfbeck, som så ofta i sitt måleri riktade en sträng blick mot det egna ansiktet. Porträtt blev också Schaumans motivkrets, jämte landskapen. Ibland verkar de målade sida vid sida med bästa vännen Ellen Thesleff, nyligen presenterad på Sven-Harrys konstmuseum.

I biografin syns flera av Sigrid Schaumans originella naturbilder. Trädens och växternas tunna grönska har fått röra sig fritt över duken utan skarpa konturer och hon har sedan rispat med penselskaftet för att skapa ljusa högdagrar. Effekten är stark och ger intryck av ett nästan rörligt motiv där solens strålar verkar spela över löven. 

Hennes vitputsade italienska fasader mot solstekta grusgångar leder istället tankarna till Ivan Aguélis nordafrikanska landskap och Paul Cézannes studier av naturen runt hemstaden Aix-en-Provence. Sigrid Schaumans jämnåriga tyska konstnärskollega Gabriele Münter behandlade landskapsmåleri helt annorlunda, men kunde också ha varit en spännande parallell.

En författarröst med jämförelser som dessa, som tydligare placerar in Sigrid Schaumans konst i sin samtid, hade lyft boken. Som läsare vill jag bli inbjuden i bilderna av en initierad guide som pekar ut detaljer, stildrag och influenser, och karaktäriserar konstnärskapet. Alltför många upplysningar om huvudpersonens görande vid olika tidpunkter riskerar att förvandla historieskrivningen till ett ogenomträngligt snår.

Å andra sidan reflekterar Camilla Granbacka över biografiskrivandets dilemman, när hon pekar på det problematiska i att återge anekdoter som den från Hufvudstadsbladets redaktion. Måste man vara lojal med ”sitt” objekt? Ska kvinnliga konstnärer behandlas med silkesvantar?

Frågorna är värdefulla utgångspunkter för var och en som är skeptisk till konsthistoriens långa tradition av förment obekymrade monografier över den ena manliga hjältekonstnären efter den andra. ”Sigrid Schauman. Med palett och penna” är den senaste i raden av konstnärsbiografier som öppnar ett fönster i konstvärldens elfenbenstorn och låter frisk luft strömma in.

Camilla Granbacka är medarbetare i DN, därför recenseras hennes bok av Linda Fagerström, konstkritiker på Sydsvenskan.