Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konst

Clay Ketter skapar på plats

Foto: Nicklas Thegerström
Clay Ketter har gjort flera platsbyggda verk för sin utställning på Moderna museet, som öppnar på lördag. Den svenskamerikanske konstnären och före detta byggjobbaren betonar nu sin samhällskritiska sida.

Först är det tveksamt om vi alls får komma in i utställningsrummet på Moderna: ingenting är färdigbyggt och Clay Ketter ser utställningen som en show. Den kan inte visas upp i halvfärdigt skick.

Fast eftersom det är lättare att prata om verk man har framför sig, så släpps vi ändå in i den över 1.000 kvadratmeter stora hallen på Moderna museet.

Det är Clay Ketters första utställning här, efter över två decennier som konstnär. Han förknippas ofta med spacklade, råa väggpartier – så kallade wallpaintings – och med sin bakgrund som snickare och byggjobbare har paralleller genast dragits gebiten emellan.

– I början av en karriär är uppmärksamheten viktig, så man låter alla springa åt samma håll. Men i längden blir det tjatigt och det som påstås vara min sandlåda stämmer inte alltid längre.

Clay Ketter tror att vissa aspekter av hans konst framträder tydligare nu, inte minst i och med de nya verken som skapas på plats.

– Det kan vara svårt att prata om sin egen konst, men i katalogtexterna, som jag tycker är jättefina, sägs att det finns en existentiell undersökning i den.

Ketter hoppas att de nya verken tydliggör teman också i tidigare arbeten, saker som har funnits där hela tiden; ”samhällskritiska grejer”. Han är fortfarande subtil, säger han, men möjligen mindre nu.

– Nu har jag blottat mig!

Han skrattar och rättar till de svartbågade.

Ketters moderiktiga glasögon kontrasterar mot byggjobbarkläderna och de tofflor som inte får synas på bild. Konstnären är noga med skorna, nämligen.

Clay Ketter är född i Maine, men växte upp i New England, i nordöstra USA. Hans far var konstnär och kom att bli en uppmuntrande inspirationskälla, även om han själv aldrig gjorde karriär höll han ständigt på. En annan viktig person var en tidig konstlärare.

– När det gick slentrian i skol­dagarna hamnade vi hos honom, en grupp elever. Han såg talang och vi gjorde tidigt dagsutflykter till museer. Jag minns väldigt väl när jag som nioåring för första gången såg en abstrakt målning, av Morris Louis. Innan dess var abstraktion för mig en version av det figurativa perspektivet. Det var ju hela idén med abstrakt konst: att abstrahera något igenkännbart. Men den här målningen stod för sig själv. Den var yta, form, färg. En planet i sig.

Inte så att pojken Ketter gick hem och började målade abstrakt (det dröjde tjugo år), men vissheten om denna andra värld fanns där från och med mötet med detta verk.

Det dröjde också innan yrkesvalet var givet. När det efter några år i katolsk pojkskola var dags att välja bana stod det mellan musik och konst.

– Jag hade hållit på med musik jättelänge...Musiken fanns i mig och jag tror att jag skulle ha tröttnat på den om jag hade ägnat mig åt den som vetenskap. Jag kände att konsten hade så mycket mer att ge, med all konsthistoria och alla referenser

Det blev konst, och New York.

– Jag träffade min blivande fru där 1987, och vid den tiden kände jag mig rätt färdig med New York. Jag åkte till Sverige för att kolla läget, vi blev mer och mer kära och jag flyttade hit året därpå.

Till USA åker han två, tre gånger om året.

– Mina senaste verk undersöker min hemtrakt och bakgrund. Det går sakta och försiktigt, men det finns mycket krut där.

Det platsbyggda verket ”Tomb” är ett exempel. Det är en vitmålad, förseglad stuga med grund, skorsten och veranda som står mitt i utställningshallen. Man ska se det som en sarkofag, förklarar Clay Ketter.

Ett annat platsbyggt verk är en vägg tapetserad med utdrag ur en bok i byggnadsteknik från 1940-­talet och som Ketter återvänt till.

– Det är en freakbok! säger han förtjust och pekar på ett diagram över arbetskraftskostnad per yard som ska grusläggas.

– Den speglar så tydligt efterkrigstidens framtidstro. Den är proffsig och ambitiös, men bygger på tron att vi kan skapa en framtid med hjälp av ett regelverk som står emot tiden. Nu vet vi bättre, vi vet att det finns frågetecken kring civilisationsbyggen.

Väggen är imponerande, men Clay Ketter berättar att han och intendent Magnus af Petersens har slutat att se den som ett verk, och mer som en praktisk vägg att hänga annat på.

Som andra verk som handlar om våra hem, exempelvis resultatet av slakten av 75 stycken Lundby dockskåp. Bredvid finns höjdfotografier från Mississippis kust, tagna strax efter orkanen Katrina år 2005. Här framträder en mångbottnad, civilisationskritisk konst.

– Vid kusten var den sociopolitiska situationen en helt annan än i New Orleans, som ligger i Louisiana. Vid kusten bodde medelklassen och deras öden är mer intressanta, tycker jag. Även de som har råd med en försäkring drabbas.

Så tystnar Clay Ketter kort och ser lite besvärad ut.

– Vi kan prata om sociala och politiska aspekter i min konst i dagar, men till slut måste det vara bra konst. Annars är det ingenting.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.