Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konst

En bomullsmjuk och poetisk konstfest i Venedig

På lördagen öppnade den 57:e konstbiennalen i Venedig, titulerad ”Viva arte Viva”. Birgitta Rubin ser en finstämd upplaga, som hyllar konstnärliga processer, naturen, traditioner och urfolk.

Konst
”Viva arte viva”, 57:e konstbiennalen i Venedig.
Giardini, Arsenale m fl platser. Visas tom 26/11

Fransyskan Christine Macel, konstnärlig ledare för årets konstbiennal i Venedig, har arbetat utifrån mottot ”Leve konsten leve”! Både valet av henne som curator och titeln kan ses som en reaktion mot nigerianen Okwui Envezor skarpt samhällskritiska biennal 2015, med högläsning av Karl Marx ”Kapitalet”, politisk aktivism och ett dystopiskt fokus på en värld plågad av krig, flyktingströmmar och eskalerande klyftor.

I Macels högtidliga programförklaring lyfts i stället konst som ett uppbyggligt uttryck för mänsklighet, frigörelse och reflektion. Hon riktar sökarljuset mot det kreativa arbetet i sig, möten och dialoger, och arrangerar en ström av öppna samtal med konstnärer.

Ska jag sammanfatta årets huvudutställning med några värdeord så är det finstämd, poetisk och nyanserad. Den är också mer lättillgänglig och mindre kaotiskt överlastad än 2015. Visuellt dominerar mjuka textilier, celliknande nät, klotformer, spegeleffekter och verk baserade på böcker eller sängar (för drömarbetet). Vi bjuds in i konstnärsateljén och skaparprocessen, liksom i olika sorter sociala, relationella och rituella projekt, några med kopplingar till 1960- och 70-talen.

Christine Macel har fått uppmärksamhet för att hon valt så många gamla och okända konstnärer – av 120 i huvudutställningen har bara 103 varit med på biennalen förut. Äldre, marginaliserade och/eller återupptäckta konstnärskap märks även i de nationella paviljongerna. Storbritannien viger hela sitt utrymme åt 73-åriga Phyllida Barlow, som många med mig aldrig har hört talas om, och i den nordiska paviljongen är tre (av sex) konstnärer mellan 67 och 80 år.

I huvudutställningen finns inte en enda svensk deltagare men Macel har valt att dela upp den i nio ”transpaviljonger”, för att markera gränsöverskridande på alla plan; etnicitet, ålder, teknik, uttryck. Ska man ändå hänga upp sig på nationell representation så hyfsas Sveriges statistik något av att Bosnien-Hercegovinas paviljong, curerad av ett kollektiv med DN-medarbetaren Sinziana Ravini i spetsen, bjudit in tre svenska konstnärer.

Tendensen att lyfta fram ursprungskulturer märks såväl på årets Documenta som i Venedigbiennalens huvudutställning och i de nationella paviljongerna. Brasilianaren Ernesto Neto har fått vida publicitet för sitt tilltag att bjuda med sig en grupp Huni Kuin-indianer från Amazonas. Själv såg jag dem skrida in med rituella fjädrar och ansiktsmålning inför tappade hakor på en restaurang i Venedig och under öppningsdagarna har de hållit flera ceremonier i akt och mening att hela jorden.

I huvudutställningen har Neto dessutom hängt ett magnifikt nättält från taket, inspirerat av en ”Cupixawa”, som Huni Kuin-indianerna traditionellt använder som en helig mötesplats och som biennalpubliken nu också kan använda som andningshål. Netos samarbete med detta utsatta urfolk har gett dem röst – fast så här utlyfta ur sitt sammanhang får jag en obehaglig känsla av exotism.

Självklart är det en ära att få delta på världens största konstevenemang, men kategoriseringar är en förminskande fälla. Tracey Moffat, som har aboriginskt ursprung, har konsekvent vänt sig emot etiketten ”aboriginsk konstnär”, hon är rätt och slätt en samtida konstnär som nu ensam fyller Australiens paviljong. I ”My horizon” refererar hennes sepiabruna, iscensatta fotografier lika mycket till Hollywoodfilmer som egna erfarenheter av förtryck.

Konstvärldens björnkram av allt och alla i dag kan få de allra bästa aktörerna att trampa fel – och på denna biennal har Neto sällskap av Olafur Eliasson. Huvudpaviljongen i Giardini inleds med en sektion tillägnad ”konstnären och böcker”, där Eliassons workshop ”Green light” fått det centrala rummet. I denna ”välkomstakt” deltar flyktingar och asylsökande, ett 40-tal personer främst från Nigeria, Irak, Afghanistan och Syrien. Deras uppdrag är att sätta ihop en geometrisk träkonstruktion med en liten grön ledlampa.

Det liknar dagispyssel och får effekten att vi i publiken glor på ”den andre” – det finns till och med en balkong där man kan se ner på de stackars mänskorna som den goda, fina konstvärlden förbarmat sig över. För en ”donation” på 250 euro till ideella verksamheter kan man sedan bli ägare till en ganska ful lampa med tveksam funktion.

Jo, deltagarna får även stärkande mat och språkkurser – och kanske är det bättre att bli utstirrad än osynliggjord? Ett av biennalens mest upprörande bidrag är Lamin Fofanas ljudverk i Bosnien-Hercegovinas paviljong, baserat på ödeshistorien om den 22-årige flyktingen Pateh Sabally från Gambia, som i desperation kastade sig i Canale Grande. Ingen försökte rädda honom och han drunknade medan åskådarna fotograferade och skrek förolämpningar. Fofana blev så tagen av tragedin att han följt offret i spåren i en ”psyko-geografisk ljudkarta”, med möjliga ”rum för empati”.

I huvudutställningen är ett sådant känslotryck sällsynt, i alla fall synligt. Insikten om nazisternas bokbål drabbade John Latham (1921–2006) så hårt att han vigde sitt liv åt olika aktioner och objekt med böcker – han både tuggade boksidor och inkorporerade hela böcker i målningar. Relieferna av denne marginaliserade modernist är för mig en av biennalens stora upptäckter. I huvudpaviljongen är annars min största behållning den underbart drömska, animerade filmen ”Lake Valley” av det unga stjärnskottet Rachel Roses.

Huvudutställningen fortsätter som vanligt i Arsenales lokaler, och inledningen demonstrerar tydligt skillnaden mellan denna och förra biennalen. 2015 mötte knippen av vassa svärd, nu är det vänliga, färgglada, lekskulpturer av Rasheed Araeen. Den fina tanken är att publiken ska arrangera om kubformerna och i en 60-talsanda bryta ”rigida strukturer”.

I denna det ”gemensammas” transpaviljong kan man få sina kläder lagade och titta på dokumentation av dansperformancer av Anna Halperin, född 1920 och biennalens äldsta nu levande deltagare. Halperins ”Planetary dance” utlöstes av sju kvinnomord i bergen norr om San Francisco och hon råddes av en shaman att återupprepa sin dansritual – mördaren fångades och biennalen helgas nu också av denna ringdans för fred.

I Arsenale finns många konstnärer som ägnat sig åt allehanda antropologiska studier och traditionellt hantverk. Till de mest kända namnen hör Anri Sala och Kader Attia, som båda gjort installationer med ljud. Den senare har arbetat med transpersoner i arabvärlden som är röstekvilibrister och ljudvågorna får här couscouskorn att dansa!

I paviljongen för färger är ett utropstecken Sheila Hicks magnifika installation med färgstarka bomullsbollar, alldeles intill helt fascinerande fetischliknande objekt av Judith Scott (1943–2005). Hon är nog historiens första biennaldeltagare med Downs syndrom, besatt av färg och att linda in vardagsföremål med lager av tyger och trådar.

Temat ”tid och oändlighet” avslutar utställningen, med en rad poetiska, gåtfulla verk. Längst stannar jag i Edith Dekynts magnetiska installation ”One thousand and one nights”, där en medhjälpare stilla sopar moln av stoff in i en upplyst, perfekt form, med associationer till en zenträdgård.

Bland de nationella paviljongerna väckte Island mest förhandsintresse, med två utflippade troll i huvudrollen. På plats i Venedig är den tyska paviljongen den stora snackisen och vinner också Guldlejonet.

Anne Imhofs installation ”Faust” är en pågående performance med ett starkt sociopolitisk undertryck. Här går man på ett glasgolv, med aktörer inbegripna i zombielika aktiviteter under sig. Stundtals spräcker underjordens varelser ”glastaket”, sjunger och leker med dobermannpinschrar som vaktar paviljongen bakom höga galler. Det är som en spegelvärld med rättslösa individer, som sliter med skitjobb men strävar efter ett bättre liv.

Även i den japanska och den nordiska paviljongen finns ett fruktbart spegeltema. Den nordiska grupputställningen ”Mirrored” är ovanligt lyckad, kanske för att den svenske kuratorn Mats Stjernstedt jobbat länge i Norge och har kunskapen att få ihop en fungerande helhet. Han har personligen gett Siri Aurdal (född 1937) en revival och hennes mäktiga vågformer av rörmoduler flyter flott fram i den glasade paviljongen. Även datagrafikpionjären Charlotte Johannesson är en intressant nyupptäckt och Pasi Myllymäkis gamla experimentfilmer i minutformat är obetalbara.

Värda uppmärksamhet är också den schweiziska paviljongen med en gripande film om den bortglömda skulptören Flora Mayos förbindelse med Alberto Giacometti. Och för Österrikes räkning iscensätter Erwin Wurm levande enminutsskulpturer, där publiken får delta och klättra upp i en lastbil på högkant. Där uppmanas man att stå stilla och titta ut över Medelhavet – som inte syns. Det handlar om drömmar och förväntningar, och mångas tankar går säkert till båtflyktingarna.

Det mest genomtänkta uttrycket för socialt engagemang hittar jag hos amerikanen Mark Bradford. Han har den goda smaken att inte blanda ihop sina abstrakta verk, som fyller den amerikanska paviljongen, med ett parallellt socialt projekt i Venedig. Under sex år stöttar han en kooperativ verksamhet för före detta fångar. Här finns verkliga förutsättningar för långsiktig integration. Tack, Mark Bradford – om det så bara räddar en själ från att drunkna.

Läs mer: Blues, blod och blåmärken på konstbiennalen 2015

3 höjdare på Biennalen

Foto:

John Latham ”Clusters”. Britten John Latham växte upp i Zambia, deltog i andra världskriget och utbildade sig till konstnär i London efter kriget. Nazisternas bokbål skakade honom så djupt att han i fem decennier ägnade sig åt konceptkonst som på olika sätt inbegrep böcker; han brände Encyclopedia Brittanica i en performance, tuggade i sig Clement Greenbergs essäer i en annan. I biennalens huvudpaviljong får denne marginaliserade modernist stort utrymme och hans sätt att inkorporera böcker i målade reliefer bär på både destruktivitet och skönhet.

Foto:

Rachel Rose ”Lake Valley”. Amerikanskan Rachel Rose tillhör biennalens yngsta deltagare, ett stjärnskott vars filmverk jag fastnade för redan på Moderna museets utställning ”Livet självt” 2016. På biennalen visar hon den animerade filmen ”Lake valley”. Rose har ett uttryck som ger associationer till tecknad barnfilm och en underbart fantasieggande ton. Huvudperson är en valp/kanin, som lämnar sitt hem och sin sovande, drömmande matte. Det ensamma lilla djuret ger sig ut på äventyr i skogen – som i en utzoomning visar sig vara stadens enda gröna fläck …

Foto:

Anne Imhof ”Faust”. Tysklands paviljong är för mig biennalens mest omskakande upplevelse och vann också Guldlejonet! Anne Imhof, född 1978, har byggt en spegelvärld med underjordiska rörelser. Utanför vaktar skällande dobermanpinschrar. Inne i paviljongen går man runt på glasplattor, en meter ovanför det riktiga golvet. Där under utförs olika sorters ”arbete”. Aktörer krälar runt, kryper upp ibland, brister ut i sång och tänder plötsligt fyr på något. En skakande illustration av den krutdurk som utsugningen ett globalt proletariat skapar.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.