Femhundraårsminnet av Leonardo da Vincis död har lett till rivalitet mellan Frankrike och Italien. I hemlandet har ett förlamat kulturdepartement gjort mycket litet, med resultatet att den verkliga jubileumsutställningen öppnar först i höst i Paris. Louvren har utöver världsberömda ”Mona Lisa” flera av renässansmästarens främsta verk.

Relationerna mellan Frankrike och Italien har varit spända även av andra skäl, med hemkallning av den franske ambassadören. Men just den 2 maj står de båda ländernas presidenter,, Sergio Mattarella och Emmanuel Macron på slottet i staden Amboise, där Leonardo dog 1519. För ett ögonblick framstår detta jubileum som en enande kraft.

På en tidigare förfrågan om utlån blev det omedelbara svaret från Elke Schmidt, chefen för Uffizierna i Florens, att Leonardos bebådelsemotiv inte tål att flyttas. Samma sak med ”Konungars tillbedjan”. Förbi är det galna 60-talet då man skickade ”Mona Lisa” på turné till New York och Washington.

Leonardo föddes utom äktenskapet. Modern Caterina kom från ett enkelt hem, medan fadern Piero härstammade från en finare familj av notarier. Den unge Leonardo kom tidigt till Florens. Han debuterade som målare i Andrea del Verrochios verkstad och målade där en magnifik ängel i en stor altartavla som visar Kristi dop.

Han fascinerades av Filippo Brunelleschi som uppfunnit en lyftkran för att bygga Florens domkyrkokupol och var parallellt med sitt måleri även arkitekt. På den tekniskt inriktade Leonardoutställningen ”Vetenskapen innan vetenskapen fanns” i Rom, visas otaliga modeller gjorda utifrån hans detaljerade skisser – maskiner för allt ifrån att resa kolonner till att slå rep.

I Milano tjänande han hertigen Ludovico Maria Sforza och byggde ett kanalsystem med slussportar. En del av dessa kanaler ”navigli” finns fortfarande kvar. Men han uppfann även raffinerade försvarssystem. I ett kloster i Milano målade han dessutom den unika muralmålningen ”Nattvarden”.

Leonardo själv tenderar att försvinna bland alla konstverk han skapat och den ständiga strömmen av uppfinningar och maskiner. Jag letar efter människan men hittar honom inte. Leonardo efterlämnade varken brev eller personliga anteckningar. Jag vet bara att han aldrig var gift, kunde skriva med båda händerna men inte kunde läsa latin. 

På utställningen tittar jag på Francesco di Giorgio Martinis skrift ”Traktat om arkitektur”, där Leonardo skrivit kommentarer med tunn, spindellik stil i marginalerna. Det är den enda bok som bevisligen kan kopplas till hans eget bibliotek.

Var han homosexuell? En del tyder på det. Från året 1476 finns en anonym anmälan mot honom och tre andra personer för att de umgåtts sexuellt med en prostituerad man. En av personerna hörde till den inflytelserika familjen Tornabuoni. Anklagelserna arkiverades. Kvar finns Leonardos version av Johannes döparen som är påtagligt feminin och ler spjuveraktigt med sitt pekfinger riktat mot himlen.

Samtidigt som Leonardo målade änglaljuva madonnor ägnade han sig nattetid åt obduktioner. Personer försåg honom med åtskilliga lik som han betalade för. Inte för att han ville bli läkare, utan för att han var nyfiken på hur människokroppen såg ut på insidan. Hans anatomiska studier är mycket exakta, precis som maskinskisserna. 

Ändå slarvade han ofta med materialen. Färgerna i hans unika muralmålning ”Nattvarden” har bleknat eftersom han målat på torr puts ”a secco”. Samma sak med ”Slaget vid Anghiari” i Florens stadshus Palazzo Vecchio. Färgerna torkade inte ordentligt och försvann så fort att man tvingades måla över verket.

Efter 500 års frånvaro förblir Leonardo da Vinci ett geni och en gåta.