Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 18:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/ett-testamente-over-kolossala-klimatforandringar/

Konst

Ett testamente över kolossala klimatförändringar

Bild 1 av 11 Rester av den forna glaciären Okjökull i juni 2019.
Foto: Olafur Eliasson
Bild 2 av 11 Resterna av det som en gång var glaciären Ok sommaren 2019.
Foto: Olafur Eliasson
Bild 3 av 11 Plaketten, med text av Andri Snær Magnason, till minne av den försvunna glaciären Okjökull.
Foto: Grétar Thorvaldsson/Málmsteypan Hella
Bild 4 av 11 Olafur Eliassons 11 meter höga ”Waterfall” utanför Tate Modern 2019.
Foto: Anders Sune Berg
Bild 5 av 11 Olafur Eliasson ”Beauty” på Tate Modern.
Foto: Anders Sune Berg
Bild 6 av 11 Olafur Eliassons glaciär-svit i ett av utställningsrummen på Tate Modern.
Foto: Anders Sune Berg
Bild 7 av 11 Andri Snær Magnasons farföräldrar på glaciärforskningsresan 1955.
Foto: Andri Snær Magnason
Bild 8 av 11 Tungnakvislarjökull 1999.
Foto: Olafur Eliasson
Bild 9 av 11 Tungnakvislarjökull 2019.
Foto: Olafur Eliasson
Bild 10 av 11 Rótarjökull 1999.
Foto: Olafur Eliasson
Bild 11 av 11 Rótarjökull 2019.
Foto: Olafur Eliasson

Konstnären Ólafur Eliasson fotograferade isländska glaciärer 1999 och har nu återbesökt de krympande islandskapen. Hans vän författaren Andri Snær Magnason skriver här om projektet, den dödförklarade glaciären Okjökull och kommande katastrofer i den globala uppvärmningens spår. 

Jag har känt Ólafur Elíasson i några år nu och vi har ofta pratat om det isländska landskapets betydelse: dess skepnader, dess former och det viktiga i att uppskatta dess skönhet och skydda den. När han 1999 gjorde ”The Glacier series” handlade projektet om att fånga den rena, råa prakten i den flödande isen, med hans särskilda sätt att fånga och dela med sig av ogenerad skönhet.

Den här sommaren har Ólafur skapat en ny Glacier-svit. I dessa par ser vi glaciärerna Tungnakvíslarjökull och Rótarjökull och hur mycket de har förändrats mellan åren 1999 och 2019. Skillnaden är enorm. Blotta faktum att den nya sviten kan användas som ett vetenskapligt dokument eller ett klimatförändringarnas testamente, är något helt nytt i mänsklig historia. Ingen tidigare konstnär skulle ha kunnat vänta i endast tjugo år för att måla en fullständigt annorlunda bild av en glaciär; ingen tidigare forskare kunde ha väntat sig att under sin karriär få uppleva att en glaciär förändrar sig mer än den gjort under de föregående femhundra åren.

Nu har den första isländska glaciären formellt dödförklarats. Okjökull ­– glaciären på berget Ok – den räknas inte längre som glaciär. När forskare vid Rice university i Texas frågade om jag kunde skriva en text till en plakett till minne av den döda Okjökull, ställdes jag inför ett dilemma. Hur skriver man en gravskrift om en glaciär? Tänk själv. Hur skulle man kunna fixa det här, när man har växt upp med glaciärer som geografiska ofrånkomligheter; symboler för evigheten? Hur tar man farväl?

Jag mindes ett av mina favoritstycken ur Kurt Vonneguts roman ”Slakthus 5”:

 ”Vet du vad jag säger till folk när jag får höra att de håller på att skriva antikrigsböcker?

Nej. Vad säger du, Harrison Starr?

Jo, jag säger: ’Varför skriver du inte en antiglaciärbok i stället?’”

Poängen är förstås att det alltid kommer att finnas krig, precis som det alltid kommer att finnas glaciärer.

Olafur Eliasson, med ”Ice Watch” i London. Foto: Charlie Forgham-Bailey

Tja, tro det eller ej Harrison Starr. Vi människor har besegrat glaciärerna. Nästan varenda glaciär på planeten har slutat växa och de flesta krymper i en skrämmande hastighet. Okjökull är den första i Island att officiellt förklaras som död is. Glaciärerna smälter i Himalaya och Alperna, på Grönland och Island. I Vonneguts anda skulle man kunna säga att professorerna i Texas bad mig att skriva ett försvar för glaciärerna.

Vår döda glaciärs namn har många dimensioner. Det isländska Ok motsvarar det svenska ok och det danska åg – träställningen som traditionellt använts för att bära vattenspann. Ok kan också betyda börda, att vara under oket. Det isländska berget Ok bar vattnet i isform. Och nu när vattnet blivit till hav, har det blivit en långsamt stigande börda för kommande generationer.

Om man lutar sig mot tendenserna så kommer Islands samtliga glaciärer vara försvunna inom 100 – 200 år. Så plaketten vid Ok skulle kunna vara den första av 400 på enbart Island. Glaciären Snæfellsjökull, där Jules Verne inledde resan mot jordens medelpunkt, är sannolikt borta om 30 år och en betydande förlust. Den glaciären är för Island vad berget Fuji är för Japan. 

Den kombinerade förlusten av Islands glaciärer kommer att höja havsnivån med en centimeter. Det kanske inte verkar så mycket, men när man lägger till vad som händer i resten av världen så kommer ythöjningen att påverka hundratals miljoner människor, inte minst ytnära länder som Danmark. Det allra mest oroande är om Himalayas glaciärer smälter. De är huvudkällan till dricksvattnet för en miljard människor.

Min familj har ett särskilt förhållande till glaciärerna. Mina farföräldrar tillhörde grundarna av Isländska glaciärforskarsamfundet. När farfar 1955 ville ta med sig farmor på en treveckors forskningsresa, fanns det de som undrade om han var galen. Ta med en kvinna på en forskningsresa? Mina farföräldrar och glaciologerna kartlade och mätte glaciären och blev instängda i ett litet tält under tre dygn. ”Frös ni inte?” frågade jag dem. ”Frös? Vi var ju nygifta”, svarade de. Jag var bara elva år så jag fattade inte riktigt. Hur kan man bli varm av att bli gift? Platsen på glaciären där de slog ner sina tältpinnar hade inget namn på den tiden. I dag kallas den Brúðarbunga, Brudputningen.

För tillfället täcks tio procent av Island av glaciärer. De tjockaste isskikten finns vid Vatnajökull – uppemot tusen meter av is. Tänk att stapla tre Empire State Building på varandra och dra den massan mot alla horisontlinjer. Att tänka sig att något så kolossalt faktiskt är ömtåligt är svårt att begripa. När mina farföräldrar mätte dem så tycktes glaciärerna vara eviga vita jättar. Men om man tänker på hur länge de kommer att överleva i detta uppvärmda klimat så förefaller deras framtid minst sagt dyster. Vi vet sedan förr att glaciärer växer och krymper, men detta är en kollaps, en explosion i slow motion.

”Ice watch” utanför Tate Modern. Foto: Charlie Forgham-Bailey

Det är inte så att vi är ovana vid förändringar i naturen.  Island har berg som är yngre än jag är. Vi är vana vid vulkanutbrott som är så våldsamma och kraftiga att de får alla våra små mänskliga göranden och låtanden att verka futtiga i jämförelse. Man frågar: vad spelar vi människor för roll, när en vulkan kan spy ur sig miljoner ton koldioxid? År 2010 stängde det ryktbara Eyjafjallajökull-utbrottet ner Europas alla flyplatser. Men utsläppen av koldioxid var bara cirka 150 000 ton per dag, i jämförelse med de 100 miljoner ton per dag som människan är ansvarig för. Mänsklighetens dagliga geologiska inverkan kan likställas med 600 vulkaner som denna. Tänk er utbrott som detta, på varje kontinent, dygnet runt, året om och fråga er om inte detta påverkar klimatet.

Samtliga naturkrafter förändras i en alarmerande hastighet. Mammutgravarna i Sibirien tinar och försurningen i haven når nivåer som är de högsta på 50 miljoner år. Det är inget dramatiskt med en döende glaciär. En smältande glaciär är inte mycket mer dramatisk än våren: ena dagen har vi snö, nästa dag är snön borta. Vi lever i det Stora upptinandet, Den väldiga smältan. Vi måste komma underfund med att detta inte är normalt. Att det inte är okej att skriva en minnesplakett till en glaciär som hette Ok.

Ett av vår civilisations grundläggande tillkortakommanden är dess oförmåga att tänka bortom nuet. När en forskare pratar om 2100 kan vi inte fatta att det har något med oss att göra. Så när jag ibland talar inför studenter på universitetet ber jag dem att göra ett enkelt tankeexperiment.

Jag säger: om du föddes år 2000 så kommer du att kunna få ett bra och sunt liv i 90 år. Vid det laget har du kanske en 20-åring som favorit i ditt liv. Det kan vara ett barnbarn, eller i alla fall någon du har känt och älskat i 20 år. När kommer denna person att vara en frisk och sund 90-åring, som kanske pratar om dig som den viktigaste förebilden i livet? Studenterna räknar i huvudet och kommer fram till något år som kanske 2160. Detta är tid de kan greppa med sina händer. Om vi känslomässigt kan fatta en sådan tidsrymd, vad tänker vi om forskarnas varning om en katastrof år 2070? Eller 2090? Hur kan detta vara bortom vår fattningsförmåga, som om det vore någon science fiction-framtid?

Så på kopparplaketten till minne av Okjökull har vi skrivit till dessa anhöriga från framtiden: ”Vi vet vad som håller på att ske och vad vi måste göra. Bara ni vet om vi klarade av det”.

De som leder våra demokratier står inför en utmaning de antagligen aldrig förberett sig inför. Den här sommaren var den varmaste som någonsin uppmätts. Värmerekord har överskridits, inte snudd på utan med upp till fyra grader. Vi ser varningssignaler överallt och självklart har ingen politisk ideologi förberett någon politiker på en kris som inbegriper världens alla glaciärer, alla världshav, all växtlighet, hela mänskligheten. 

Översättning från engelska Jonas Thente