Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konst

Färgstarka lekar utan politiskt bett

Karnevals-tåget på avenyn arrangerades av The New Beauty Council, Mycket och Maja Gunn.
Karnevals-tåget på avenyn arrangerades av The New Beauty Council, Mycket och Maja Gunn. Foto: Attila Urban

På Göteborgs konstbiennal får publiken delta i allt ifrån karnevalståg till kurragömmalek med flyktingar. Sinziana Ravini varnar för ett socialt zoo men hittar flera värdefulla och uppfriskande verk.

”PLAY! Recapturing the radical imagination”

Göteborgs internationella ­konstbiennal 2013

Röda Sten, Göteborgs konsthall, Stora ­teatern och Gullbergskajen, Göteborg.

Visas t o m 17/11.

Årets Göteborgsbiennal har lek och radikal fantasi som tema. Under lördagens vernissage samlas publiken på Göteborgs konsthall, som pulserar av färgsprakande, queera kostymer och filmer om stadens uppror och bortträngda undergroundkulturer. Det är snyggt, freudianskt och djupt politiskt, för här har curatorn Claire Tancons sett till att de exkluderade satts i centrum. Men vad hamnar i periferin?

Plötsligt kommer två män bärandes på en silverfärgad, androgyn varelse med rött hår och långa lösögonfransar, som kliver av båren och går upp till en svart talarstol. Väl framme tar hen fram ett kuvert och håller ett välargumenterat antital som gör narr av såväl publiken, biennalkonceptet och arran­gemanget som sådant.

Avsändarna är Psychic Warfare som har gjort sig kända för psykiska attacker i stadsrummet, en absurdistisk aktivism som driver med både omvärlden och sig själv. Det dröjer inte länge förrän samma personer som bar in hen, snabbt drar isär bäranordningen så att den bildar två dörrar som de borrar fast i dörröppningarna. Två salar med konst blir således spärrade så att ingen längre kan komma in.

Reaktionerna? De berörda konstnärerna blir förbannade, någon gäspar och några få applåderar medan den androgyna gestalten lämnar salen i en lika majestätisk stil som hen först kom in i. Ja, så kan det gå när aktivister försöker bli institutionskritiska. Det slutar i en herre-slavdialektisk konst för konstens skull.

Sedan blir det dags för karnevals­tåget, arrangerat av The New Beauty Council, Mycket och Maja Gunn, som beger sig nerför avenyn med Makode Linde i spetsen. Slutmålet är den utopiska men ack så fula Esperantoplatsen där biennalbesökarna får en mängd kostymer att klä ut sig i. Det är glatt och uppsluppet, och politiska mani­fest läses upp till folkets jubel. Det är så långt man kan komma från blaserat champagnesmuttande, och för en liten stund känns det som att en annan värld är möjligt.

Men jag undrar: Var är alla andra? Var är stadens politiker? De arbetslösa? De papperslösa? Och var är stadens arbetare som sliter natt och dag för att bära upp det här samhället? Under renässansen hade karnevalen en riktig funktion, eftersom den vände upp och ner på samhällsordningen för en dag.

Men här, i eventens högborg, i de goa gubbarnas Göteborg – och då syftar jag inte bara på politikerna utan också konstvärldens småputtrande småpåvar som blundar för samhällets alltmer ökande klyftor, skottdramer och främlingshat – framstår denna förvisso uppfriskande karnevalskonst som ytterligare en stadsutsmyckning.

Jag går ner till vattnet. Där har Joanna Warsza curerat en mer narrativ biennaldel, som handlar om olika former av kriminalitet. Den första höjdpunkten är Núria Güells konstverk, där man får leka kurra­gömma med Maria, en flykting från Kosovo som ännu inte beviljats uppehållstillstånd, fast hon har tre svenskfödda barn som går i skolan sedan flera år tillbaka.

Att utsätta en verklig flykting för kurragömmalekar känns som en hjärtlös reproduktion av en ofrivillig maktrelation, så jag föredrar liksom många andra att gå emot konceptet och prata med henne i stället. Konstverkets styrka ligger just i detta förhandlingsrum som tillåter en att byta spelregler.

Längre bort på kajen kan man ta del av en båt för uteliggare som tar emot biennalbesökare på utsatta tider. Jag är lite mer skeptisk mot detta, eftersom det lätt kan förvandlas till ett socialt zoo. Men detta till trots är det ändå här, i biennalens periferi, som vår tids mest akuta frågor ställs och till viss del besvaras.

Utställningsdelens absoluta höjdpunkt är The Socialist Cinema där man på ett båtdäck, i solnedgången, tillsammans kan sitta och titta på filmer om olika sociala orättvisor, filtrerade genom små introducerande föreläsningar om svenska deckare. Varför är den svenska kulturen så besatt av deckare? En av hypoteserna handlar om vi i vår konsensuskultur förpassar konflikter och rädslor till deckargenrens trygga sfär. Och jag är beredd att hålla med.

Ett annat värdefullt konstverk, som tränger in i rasismens innersta mekanismer, är romanen och videoverket "Choreography for the giants" av konstnärerna Petra Bauer och Marius Dybwad Brandrud, som visas på Mornington Hotel. Här finns också ett vidunderligt verk av Makode Linde, föreställande individer som genomgår en rad förvandlingar. Verket visas i en gigantisk äggskulptur av Tomas Ferm och Ann-Charlotte Rugfelt Ferm, som man får dra över huvudet. Ett försök att kläcka en ny människa?

På Röda Sten har Katerina Gregos gjort en humoristisk utställning med några serieteckningar av Olav Westphalen, som bland annat driver med talibaner, och en musik­video av Wooloo, som gör detsamma med konstvärldens jetsetfolk. På Stora teatern har curatorerna Ragnar Kjartansson och Andjeas Ejiksson mest valt att driva med sig själva, genom ett poetiskt performanceprogram som tar hela teatern i besittning.

Hur underhållande dessa utställningsdelar än är, så kan jag ändå inte låta bli att tänka att det är en stor skillnad mellan humoristiska lekar och en verklig sociopolitisk förändring.

Det hävdas ofta att människans inbillningskraft har kidnappats av kapitalismen. Att vi inte längre lyckas föreställa oss en annan värld. Av alla Göteborgsbiennaler så är det nog denna som kommit längst på vägen, men det återstår en hel del att göra. Framför allt det ack så svåra men viktiga steget från lek till handling.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.