Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konst

Fem konstnärer som arbetar med kroppskonst

Dockor av tyg har sedan urminnes tider fått symbolisera människans sårbarhet. Jessica Kempe ser en rad samtida konstnärer som bearbetar kroppens yttre skal och går in under huden.

Utställningar

Éva Mag

”Köszönöm/Tack/Thank you”

Galleri Riis, Stockholm. Visas t o m 27/9.

Gabriella Loeb. Martha Ossowska Persson

”Splendor in the touch”

Cecilia Hillström gallery, Stockholm. Visas t o m 26/9.

SIMKA

”Underundret”

Katrineholms konsthall. Visas t o m 4/10.

Språket är tätt av textila och keramiska metaforer. Livet vävs, sys ihop och hänger på en skör tråd. Huden rynkar och veckar sig. Kroppen fuktas, knådas, spricker och stelnar. Tyget, tråden, leran och vattenfärgen är urgamla representationer för kroppsliga erfarenheter. Sedan äldsta tider symboliserar tyg- och halmdockan människans själ och kroppens sårbarhet.

Fem konstnärer på tre konstutställningar tar denna säsongsöppning tyget, dockan, leran och akvarellen allt längre in under huden och allt längre bort från varuestetikens utslätade kroppsytor och det manliga skulpturidealets hårda material och kontrollerande blick. I bakgrunden syns istället Louise Bourgeois, Magdalena Abakanowicz och Lenke Rothmans textila motståndskonst som med mjuka material, vassa verktyg och grova systygn sprättade upp och sydde ihop bardomens fysiska övergrepp, Förintelsens sår och frilade sexualitetens, födandets och dödens sinnesminnen.

Med sin debututställning på Galleri Riis fördjupar Éva Mag traditionen att med tyget, sytråden och dockan skildra hur fysiska tillstånd känns – skändningen, stympningen, omhändertagandet. Redan på Konsthögskolans avgångsutställning i våras väckte hennes sydda figurer uppmärksamhet. Här på galleriet ligger de varsamt utplacerade på en vit skumgummimadrass och på konstfullt konstruerade hyllvagnar. Som i ett arkeologiskt arkiv, i en obduktionssal eller en skulpturateljé.

Vad är det som får Éva Mags tygkroppar att röra sig bort från dockigheten och närma sig det plågsamt mänskliga? Och dödliga? Och behjärtansvärda? ”Tack” heter utställningen. Beror det på sättet att fylla tygmallarna med lera?

När leran torkar och krymper bildar tyget ömkliga skrynklor i knäveck, i nacken och över magen på samma vis som när underhudsfettet minskar. Tygens bruna, balsameringsaktiga skinnlikhet gör figurerna allmängiltiga, såväl nakna som klädda. På samma gång räddade från avkläddhet, dödsförklarade och eviggjorda. Där underlivet brutalt skurits bort, ligger en slipad sten, likt en magisk gravgåva. På ena sidan omsluts kroppen av en himmelsblå abstrakt stålskulptur. ”Stunder av geometrisk lycka” heter verket. Geometri och abstraktion som förgänglighetens besvärjelse.

Här träder Eva Mag fram med ett nytt, starkt och mångsidigt konstnärskap. Sättet att sy förklarar kropparnas uttrycksfullhet. Över bröstkorgarna löper värdiga sömmar som efter en dissektion. Éva Mags tygfigurer kryper in under skinnet. Säkert för att de har formats genom att bäras, beröras och lindas. Som bebisar. En av de ännu smutsiga kropparna har fått sin panna ömsint avtorkad.

Jag funderar över tygfigurernas hovliknade underben, fiskliknade armar och alienbesläktade huvuden. Och får veta att Éva Mag inte vill och inte kan göra avbildande händer och fötter. Med det djuriska inslaget som kompenserande estetik förstärks bilden av människor som avhumaniserats för att kunna tillintetgöras.

Konstnärsduon SIMKA, Simon Häggblom och Karin Lind, fyller sina sydda figurer med vadd i beiga, svarta och bruna strumpbyxor. Det får deras tygfigurer att se mer dockaktiga ut, släkt med trasdockan och fågelskrämman, utelämnade och anonyma.

I SIMKAS stora rumslabyrint i ­Katrineholms konsthall tycks tygdockorna förirrade och avindividualiserade. Jag ser dem ligga på labyrintens kanter som hade de försökt ta sig över eller ledlöst blivit sittande i en irrgång. Vad gör de där? Lek? Eller fångenskap?

Tygskulpturernas stora systygn ger associationer till kroppar som plundrats på ansiktsdrag och inre organ. Och bara hjälpligt sytts ihop? Men samtidigt behållit sin mänsklighet. Könsdelarna återstår intakta – vilande, blottlagda, rörande med strumpbyxans tåförstärkning som skyddande hud mot betraktarens öga. Samtidigt kommer jag inte Simkas tygfigurer riktigt nära. Som vore de delvis kvar i leksaksvärlden och scenografin. I utställningen videosviter bär SIMKAS tyger och färger sina egna berättelser hela vägen fram.

I Gabriella Loebs mäktiga, textila kroppsskulpturer ”Imitiation of one” och ”One who once was” på Cecilia Hillström gallery återstår bara människans hud och kläder. Som hade kroppen lämnat dem mitt i en rörelse – en flykt, dans eller andlig uppstigning. Med mödosamt veckat bomullstyg, harts och akrylfärg bygger Gabriella Loeb bilden av människans skinn som ett skimrande täcke och skal, en kappa eller ett knä (madonnans?) med livstrådarna hängande. En andra hud att ömsa. Där i tygets hålrum syns den frånvarande figuren – frisläppt ur mallen, modetrenden och kroppsidealen.

I samma gallerirum visas Martha Ossowska Perssons otroligt kroppsnära och avtäckande akvarellmålningar av munnar och händer. Med vattnet och pigmentet tar sig måleriet in i varje hudveck och rynka. Och gör kroppen verkligare.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.